Världen utanför min ytterdörr blir allt mörkare,
Och det faktum att du inte längre strålar upp min närhet,
Får verkligheten att flyta samman till en grå, abstrakt massa.

Trots nytt jobb och trevliga arbetskamrater så fortsätter jag att sjukskriva mig.
Dag blir natt och natt blir dag, men i min tidsbubbla kvittar det mig lika.
Jag har inte träffat barnen på över två månader och trots att min själ till följd av detta borde vara totalt krossad,
Så känner jag ingenting förutom total likgiltighet.
De har det säkert bättre där de är nu, hos den starkare av oss båda.

Jag har fått tabletter, de ska hjälpa mig att sova.
Men när sömnen väl inträder så finns det ingen stillhet, ro eller skönhet i den.
Bara fasa och ångest nätterna igenom.
Så jag slutade med tabletterna.
Och sedan dess lyckas jag få cirka en till två timmars sömn per natt.