Jag öppnar okända textdokument för att läsa, förundras
och sudda ut. Byter ut ord och ändrar stavelser i ren
automatik. Det är som en vana att finna saker jag inte
minns, tankar jag aldrig trott att jag faktiskt har tänkt.
Och visst finns det en förtjusning i att läsa känslor,
jag inte visste att man kan känna, som faktiskt
fanns.

Det blir verkligt när det är nerskrivet.
Det är nog någon magi i det här med ord i följd,
ord använda i en lång helvetisk parad för att
försöka berätta, förmedla, något som kanske
aldrig någonsin kommer komma fram.

För någonstans på vägen så förändras det,
justeras och kanske byts det ut, totalt. Borta,
ljuset når inte dess takt. Det går så fort när
det väl försvinner, har jag föresten nämnt
att just idag, står ditt namn i alla Sveriges
kalendrar.

Idag hyllas folk som blivit givna samma namn
som du blev, långt tillbaka 1991. En vår, i maj.
När jag tänker på det så har du faktiskt varit
borta länge nu, om jag kunde så skulle jag ju
naturligtvis be dig komma tillbaka men det
var ju på egen vilja du gav dig av, här finns
ingenting kvar.

Helt blev trasigt och trassligt kan jag också
medge. Det var nog saknaden av din rosa
lugg och ditt helt fantastiskt fina skratt som
väckte någonting i mig. Och alla våra brev
i skåpen hela högstadiet ut. För mitt i allt
så fanns det någon,
du.

Varje rast var det dit jag gick först, för att
lämna nya ord jag tyckte du var värd att
få läsa. Ibland skrev vi samtidigt och du
kunde se mig genom ett fönster, kanske,
om vi hade tur, så kunde du slinka ut från
lektionen för att jag skulle få uppleva hur
det kändes att få en kram.

Till skillnad från lapparna där de önskade
mig död och gav mig rakblad på löpande
band så fanns det lappar med hjärtan på.
Ord som antydde att, jag, var omtyckt.
Önskad.


Att jag hade en vän, en bästa vän,
som jag idag önskar hade valt att älska
mig mer än repet. Jag tänkte bara säga
att jag saknar dig. Skulle göra allt för att
få dig tillbaka. Vid liv. Här. Nu.

Alexandra.