- Världen är på helspänn
väggarna tycks vibrera av sina försök att hålla tillbaka sin oro
och hon sitter halvt under det vita täcket med växter
trycker ned axlarna från öronen
det röda nagellacket skrapas sakta från hennes händer
men hon betraktar bara stilla processen, tillåter den fortgå utan att agera för eller emot
om hon kunde ha det lugnet i resterande livscykel
det står trettio män utanför hennes rum
de slår på hennes sovrumsdörr
små flisor av trä vandrar in genom springan under den
som små påminnelser om att de är kvar där utanför
när hon stundvis lär sig hur man är döv mot ljuden av slag
och strax stormar de in
snart rusar de in, över henne
alla samtidigt
och vräker ur sig allt de låtit bli att säga henne
då de trott sig vara den killen, den mannen som var, om så bara lite, annorlunda jämtill de andra
inte ens hon kan manipulera sönder deras övertygelse som hon manglat sönder deras självrespekt
när de tillsammans slår in dörren
och inser att det var några fler än de först trodde
några fler lite annorlunda, jämtill de andra
vid den andra dörren till hennes roströda rum står hennes moder jord och skriker
ett delvis sarkastiskt smeknamn till någon hon alltid önskar sig mer av
trots alla hennes insatser för fred och lugn
snart spricker de vita dörrlisterna och väggarna krackelerar runt den
för att skicka stora bitar murbruk och dammoln in mot henne
en effektfull effekt
för att skapa mer dramatik till hennes moders rädslor inför sin dotters galenskap
men kvinnan, flickan, dåren och undertecknad sitter ibland stilla i sängen
under det vita täcket, lutad mot de grönt och rött mönstrade kuddarna med två långa spikar genom kroppen
som skiljer skulderbladen åt
och med den mörkblå blicken stilla fäst vid spegelbilden framför
ovan den slitna mörka byrån med alla dess murkna lådor
där sitter hon med sina blodiga fingrar och håller fria sånger
de sånger som tillåter henne att ignorera de skakande dörrarna, stiga ut genom fönstret på hennes vänstra sida
och dansa ut på den varmt regnvåta gatan