Jag har alltid haft svårt för att förstå begreppet "död".
Med det menar jag inte att jag inte vet vad det menas med att någon eller något är dött, jag vet bara inte riktigt hur jag ska tolka det.

"Mitt batteri dog"
"Den här festen är helt död"
"Ett riktigt dödläge"
"Det var så himla pinsamt, jag ville bara lägga mig ner och dö!"

Det används alldeles för löst.
Ibland, när jag hör folk använda döden i ett sammanhang som inte har med en levande varelse förlorar sitt liv att göra så undrar jag om den personen varit med om just det. Den riktiga döden.

Hur kan man dö?

Jag gör en snabb lista i mitt huvud:
1. Ålder, det är den död jag förstår och accepterar mest.

2. Sjukdom, naturlig död och jag accepterar den, men jag förstår den ändå inte. Varför finns det något som bara finns för att döda (virus, farliga bakterier, etc.)?

3. Självmord, vilket blivit allt mer vanligt, speciellt bland de yngre generationerna. Det får mig att fundera lite. Vi bor (tydligen) i ett välutvecklat samhälle, vi har medicin och bryr oss om de fysiskt sjuka, vi tar hand om de som hamnar "utanför systemet" och ut på gatan. Men så fort man pratar om psykisk sjukdom så blir folk obekväma. Rädda.
"Jag hörde att hon hade cancer, stackarn'!"
"Hon skär sig själv i armarna och uppfattar saker helt fel, jävla psykfall!"
Där är mitt problem.

4. Svält, finns väl inte så mycket mer att säga om det, förutom den upprepade meningen "tänk på barnen i Afrika!" som jag fick höra från mina föräldrar när jag inte åt upp maten när jag var liten.
"Varför ska jag tänka på dem?" frågade jag.
"För att de inte ens har så mycket mat per dag som du har per måltid!"
Skulle detta hjälpa mig att äta mer? Jag ville snarare kasta iväg min mat, då jag aldrig kände att jag förtjänade den. Det är väl därför jag är så smal nu för tiden. Jag tar så mycket mat som jag känner att jag blir nöjd med, jag äter aldrig så att jag blir övermätt. Jag förtjänar det inte, om världen ska vara så orättvis. Men det kanske är något som jag borde prata med en psykolog om. Hur som helst!

5. Mord, vilket är den mest hemska av sätten som finns att dö på. Inte bara för att det är en människa som tar en annan människas liv, utan för att det finns så otroligt många sätt att mörda någon på. Det finns dödsstraff, man kan skjuta någon, hugga någon med kniv, strypa någon, bränna någon, dränka någon, stycka, hänga, stena, förgifta och tortera. Allt detta till man ser hur livet, ljuset, försvinner ur en annan människas ögon. Allt detta på grund av vad man själv gjort.

6. Droger, i alla former. Inte bara narkotika (som brukar komma upp i huvudet när man säger "droger") utan även tobak, alkohol, vissa säger även sex.
Man luras in i en falsk verklighet. I en verklighetsflykt. Drakar visar dig vägen och rävar viskar smarta idéer i din hjärna, idéer som du aldrig skulle kommit på om du var nykter (trodde vi, i alla fall). Man hoppar runt och ser fina färger och man älskar och hatar, man går från euforisk till deprimerad. Man öppnar sina sinnen och försvinner från sin instängda svenskhet och gör det som kroppen själv vill göra. Sen så känner man dem. Man känner spindlarna, insekterna, som kryper under huden, som kryper och krälar i ens inälvor. Man känner den stora, svarta skuggan av en man som trycker ner ens bröstkorg, spräcker den, knäcker den, bryter den och pulvriserar den i små, små partiklar av damm. Benmjöl. Man försöker få ut insekterna och spindlarna med kniv, men de kryper bara längre in, upp genom nervsystemet. Man försvinner. Man dör.

Man blir ett skal av vad man varit. Skalet fylls på begravningen, sköljs över med vänliga ord om hur bra man var och alla fina minnen som församlingen i kyrkan skrockar åt, med kvävd gråt i halsen.
Dina käraste sitter längst fram och känner sig... Tomma. De är stolta över det du gjort, men besvikna över det du gjorde. De hyllar dig för dina framgångar, men skäms och döljer dina svackor.

För att när någon dött, så pratar man aldrig om de dåliga sakerna personen i fråga gjort. Man får dåligt samvete om man gör det, hur vidskeplig man är eller inte.

"Han var en väldigt fin pojke(INNAN HAN BÖRJADE KNARKA)och jag kommer alltid komma ihåg honom som världens bästa bror(ÄVEN OM HAN SVEK MIG FLERA GÅNGER OCH VI ALDRIG VAR NÄRA VARANDRA)och vän(VI VAR ALDRIG VÄNNER MEN JAG ÄLSKADE HONOM FÖR ATT JAG VAR TVUNGEN)."

Har du varit död?
Eller snarare: Har du varit levande? Verkligen PÅ RIKTIGT levt?

Jag tror att du fastnar i rutiner, du står bakom och vågar inte riktigt. Du följer med de andra och gör halvt vad du vill, halvt vad de andra begär av dig. Du säger att du gör som du vill, men egentligen lurar du bara dig själv. Precis som alla andra.

Jag skriver detta för att jag är rädd. Jag är rädd för att dö(IGEN)och jag är rädd för att leva. Jag vet inte vad framtiden har i sin famn, redo att ge mig. Kanske är det bara ännu en knytnäve, eller så är det ett par vingar. Men jag är rädd. Rädd för att börja bry mig igen. Rädd för att försöka veta. Rädd för att ändra, våga, älska, hata.
Vi går alla hand i hand med döden. Det är det enda vi kan vara helt säkra på, allihopa. Alla kommer att dö. Då frågar jag mig själv om jag ska sitta och vänta ut det, ta den snabba vägen eller göra det bästa av resan?

Nåväl. Nu ska jag till sjukhuset(IGEN), hoppas på goda(NOG DÅLIGA SOM VANLIGT)nyheter.


- Itsari