Varför har jag en sten som konstant trycker emot mitt bröst?

Jag har haft en hosta i fyra veckor som inte vill försvinna, och jag sitter och hoppas på att det är cancer. Eller en tumör. Eller lunginflammation. Bara något, så jag har något att sätta fingret på när folk frågar "fan, du ser ju ut som skit, är det något?"


Jag ser ut som skit för att jag är skit. Jag har nog alltid varit skit, faktiskt.
Jag är omringad av så mycket fina människor, men jag varken ser eller känner dem. Jag är ensam.
Jag är ett skal av något som kunde varit en människa.

Så jag dränker mina sorger i smuts. Det känns bra då. Det känns bra att tycka illa om mig själv. Är det logiskt? Det är det nog inte. Ingenting är logiskt.

Jag har ingen uppfattning om självklarhet, äkthet, falskhet. Varför inte?
Jag är inte något jävla psykfall. Eller? Jag tror inte att jag är det i alla fall. Men då skulle jag ju också ha något att peka och skylla på. Det skulle vara skönt. Kanske är jag psyksjuk ändå?


Ty hopplösheten finns hos mig likt en moders barm. Varm, ovillkorlig kärlek. Fast ändå kallt och flyktigt hat.
Jag spyr blodblandad galla över mina händer och jag ser dubbelt, trippelt. Jag orkar inte mer.

Döda mig.