Igår skrek jag ut ditt namn.

Och jag kände hur mina ögon vattnades,
hur klumpen i halsen blev tjockare och tjockare tills mitt bröst inte kunde bära en enda ton till.

En enda ton till.
Jag tar en sista ton, och med en rosslig röst sjunger jag ut, min själ fryser och vill tillbaka hem.

Det var nyligen, men ändå för alltid sedan, som jag höll dig i min famn,
men jag kan inte känna lukten av dig. Du var aldrig närvarande, du var alltid frånvarande
Du var alltid det du inte var när du var som du ville vara,
och hur du inte var är det som du borde varit när du inte var där som jag ville att du skulle vara.
Var du någonsin där jag ville att du skulle vara?

Så jag skriker ditt namn, med min ena arm svingandes och min andra arm vilset trevandes efter rätt klang, rätt ton, rätt själ.

Genom en vägg av ånger, kärlek, hat, skuld, förlåtelse, allvar, lust, lycka, sorg och gråt så tjock att jag skulle kunna ta fram en slägga och bräcka den trycker jag ut den sista meningen.

För det är med hjärta av glädje, inte sorg, som jag släpper de sista orden.
Det är med lättnad, inte tyngd, jag släpper dig.

För dig,
för alltid sedan.