Snön började falla då de stod där och stirrade på varandra. Arryn var nu stilla och hennes tårar låg även dem stilla mot hennes kind.
Hon betraktade honom och insåg plötsligt hur mycket han ändrats. Han var mera som ett vilddjur nu, inte den pojke hon en gång känt. Han var nu vild och okänd. På ett sätt var det lite skrämmande, men på ett annat tilltalande.

Plötsligt sträckte han ut sin hand och rörde vid hennes arm och sedan hennes kind. Pansaret var kallt mot hennes hud men det gjorde inget.
”Mor?”
Erinas röst väckte henne och hon kom ner på jorden igen. Hon hade glömt att barnen var där. Och i samma stund som barnen kom in i hennes lilla instängda värld igen så insåg hon vad hon höll på med.

Hon drog sig ovilligt tillbaka med smärtande hjärta och såg på honom med en blick som var nervös, och nästan lite rädd.
”Förlåt.” viskade hon och tog ännu ett steg bort, fortfarande utan att kunna slita blicken från honom.
Det var som om hon trodde att han var en hägring som skulle försvinna om hon så mycket som blinkade för länge.

”Förlåt.” viskade hon igen och nya tårar började rinna då hon tillslut slet blicken från honom och började gå därifrån mot sin barn.
”Kom.” mumlade hon och barnen följde stumt med.
”Mor?” Erinas röst var osäker och frågande.
Hon alltid kunde försöka bortförklara allithopa senare, men hon visste mycket väl att barnen var för smarta för att förbise att något var allvarligt fel.
Barn såg mer än vuxna, och även om de inte förstod allt så var det väldigt uppmärksamma. Arryns egna barn mer än de flesta.

Arryn lade en hand på Erinas rygg då flickan tittade bakåt mot Vhinn igen. Flickan tittade åter framåt och sade inget mera.
Innan de lämnade ängen och vandrade ut i skogen på den upptrampade stigen tillbaka till huset igen så saktade Arryn av en kort sekund och vände blicken tillbaka mot Vhinn igen, bara för några korta sekunder, innan hon åter såg framåt och försvann in i bland trädens skuggor.