Ensam är jag stark
så jävla stark

Med ett leende på läpparna
ett jävligt glatt leende

Vad fan spelar det för roll egentligen?
Att försöka vara alla till lags?

Jag är mig själv
men inte fan kommer jag någon vart

Är jag ens mig själv längre?
Och vem fan är jag heller för den delen?

Runt om mig finns spritdrickande
knullande
och vilt festande översociala ungjävlar

"Blir det fest i helgen?"
Nej fan heller, jag läser hellre en bok

Frustrationen av att inte vara en av dem
en del av detta extroverta glada sällskap
gör mig förbannad på mig själv

Jag är inte en av dem
accept it, move on

Men är det så jävla fel då?
Att känna sig som en del av något?

Och när fan är det min tur?
Varför ser ingen hur jävla bra jag är?

Människor passerar mitt bord
kanske någon som hälsar
men inte en jävel sätter sig

De alla sätter sig i bordet bredvid
Där sitter det och snackar skit

Idag är jag dessutom 17
singel, oskuld och okysst

Jag upprepar:
När fan är det min tur?