Inget dåd kan ha ett sämre rykte,
vara mer föraktat, stämplat som den maximala fegheten,
i vissa länder straffbart, mera än med döden,
den totala eviga fördömelsen i helvetet,
men det är att förenkla saken.
Allt beror på handlingens motiv.
Om det är hämnd som avses
såsom följd av oförrätter, vilket det ej sällan är,
så måste saken ses i mera sakligt perspektiv.
Låt oss som exempel ta ett klassiskt fall.
1942 var Stefan Zweig en ledare för humanismen,
som författare mest översatt i hela världen,
en representant för pacifism, kultur och internationalism,
vilket gav honom en position av oerhörd betydelse,
men såsom jude tvingades han i exil från Österrike
och fann slutligen sig isolerad i Brasilien
berövad all kontakt med sina tyskspråkiga läsare.
När han begick sitt självmord med sin fru
förklarade han klart och tydligt att det bara var av intellektuella skäl –
som intellektuell fann han det omöjligt att andas i en värld
av krig och Adolf Hitler, dominerad av vulgär politisk propaganda.
Fastän han förnekade att skälet var personlig frustration,
så hade blott det faktum att han tog det steget
oerhörd betydelse moraliskt för den intellektuella världen,
och det året vände kriget emot Hitler
först i Ryssland vid Moskva, i Afrika och slutligen vid Stalingrad.
Det var den yttersta personliga demonstrationen mot förtrycket
som han kände såsom intellektuell av politikens övervåld.
Vi upplever idag precis det samma i Tibet,
där hittills mer än tjugo munkar bränt sig levande till döds,
och de var inga självmordsbombare, de offrade sig själva blott
i livets yttersta demonstration och reaktion
mot outhärdlig grymhet, övervåld, förtryck och kränkning,
vilket måste föra med sig konsekvenser.