Plötsligt blir jag så rädd och vill bara försvinna. Jag har livet inom räckhåll, men jag vågar inte sträcka mig efter det, för tänk om jag inte når, tänk om jag fumlar när jag får tag i det så att det faller i tusen bitar. Då beundrar jag det hellre på avstånd, fantiserar om hur det skulle vara att ta i, smeker det med blicken. Vad är det jag håller på med egentligen? Är inte det här helt fel? Borde jag inte vara någon annan, någon annanstans?
Jag ljuger för alla och mest för mig själv, det är väldigt ansträngande och jag drar mig undan, utmattad, smutsig. Jag tänker inte: det här är livet, jag tänker: är det här livet? Är det såhär man lever? Ser det bra ut?
Jag vill bara skita i hur det ser ut. Vem som tittar. Vad som menas. Jag vill skita i om dom tar illa upp, om jag verkar konstig, om allt är förkastligt. Jag tror jag skiter i det här. Jag tror jag skiter i allt och skiter i dom, tillslut.