Vattenmassor, odjur, sånger om evigheten snuddar vid min tanke
Jag sitter vid fönstret, idag är jag orkeslös
Idag har jag fått mer morfin.

Jag vet inte hur jag skall hitta ut
Jag vet inte hur jag skall överleva
Slukad av massorna som om någon äter mig inifrån

Människorna tittar på mig som om jag vore en idiot
Som inte tänker positivt
De ser inte att det är det enda jag gör

Livet rasar gång på gång.
Jag ställer mig upp, går vidare genom minerad mark
Genom kärr och maskar
Genom brustna hjärtan och tårar

Ser trots det på ljuset
på soluppgången och på vattnet.
Letar noga efter saker som kan få mig att älska igen
som kan få mig att känna

Jag är inte skottsäker men jag läker
Jag borde ju vara så stark, som järn
Så stark efter allt som dessa år har pryglat mig, som det har givit mig

Borde känna kraften att stå
Borde känna kraften att gå

Jag borde leta lite till, borde söka efter droppar och utrunnen längtan på marken
Jag borde inte gråta

Jag borde vara stark efter alla kulor som satts i min kropp

Men ibland vet jag inte vad livet gör med mig
Är det meningen att elände kan vända
Eller skjuts man sönder tills man inte orkar mer...

Idag gör jag inte det, det är svårt som fan

Men jag längtar ändå, längtar till en hel kropp en kropp som kan gå och ben som kan springa igen.