Jag känner inte längre någon glädje när jag hör din röst.
Kärleken byter sina kläder till svart.

Ombildar vackra ord till lögner.
Om att jag inte är den du vill ha.

Många månader har jag tänkt, funderat och undrat över varför.
Vad alla dessa kroppar har för mening i ditt liv.
Vad inte min kropp kunnat ge dig.
Vad inte min person kunnat plocka upp ur din ändlösa botten.

Sakta har jag börjat att hata, att bli bitter och drömlös.
Sakta har du plockat fram sidor av mig som jag inte vill ha.

Sakta har jag insett att helheten är så mycket tyngre än jag trott, att jag inte varit ett ljus för dig. Inte varit den stjärnan på himlen som jag trott.

Jag känner mig besviken, främst på allt som har med den ljuva skönheten att göra. Besviken på din skeva bild av kvinnligheten.
Att jag inte är som kvinnorna på nakna pappersbitar.

Som du lämnar bakom dig, i en tanke på en kropp , som man gör som man vill med.

Sakta börjar jag tyvärr att tvivla på allt som ringlar sig ur din mun.

Tvivlar på mina drömmar om mig själv.

Jag brukade alltid vara stark.

Men nu är det ingen utväg tillbaka, ingen väg kvar att gå
Jag lägger mig ned i gräset, där sommaren bor.