Ibland tror jag att jag är så ensam, fast att jag bor i en storstad. Ibland tror jag att det inte finns någon som jag, fast det finns tusen. Jag lever med en skev bild av att jag någonstans ska finna någon som är PRECIS som jag. Det kommer inte hända, istället känner jag många människor som liknar mig på något sätt och är olika mig på många andra. Tur är väl det, annars skulle jag inte lära mig nya saker. Den där strävan efter att hitta någon exakt lik, den är bara att lägga ned. Ändå är det de likasinnade vi söker oss till, där finner vi trygghet. Konstigt tycker jag, och samtidigt helt begripligt.