Jag slukar dagar för att kunna greppa de ömma korta nätter
som pressar sin himmelska väta och låter mig
möras av dess stumhet i ensamheten
ty på natten är alla ganska
ensamma av sig
oavsett
om de har sällsamt
sällskap eller strider mot
det plågsammaste av sällskap — den
påträngande, avklädande, tafsande, våldförande
närvaro, som skalar av dig skinnet och låter mig tvunget minnas:
det är jag som är den påträngande, avklädande,
tafsande, våldförande, levande, tysta
vålnad som förstrött hukar
sig över det kar som
är sinnet —


när jag blundar och släpper taget finns det där
klöser av mitt skinn och blottar den bekanta verkligheten

fiende i min egen kropp