halv sju i den bästa av världar
höstmörkret dränker mig

jag står vid kanten, svajar till i vinden
undrar när tyngdkraften ska göra sitt

det var inte jag
jag har levt så gott jag kunde
det var inte mitt initiativ
jag har bara det här som kallas liv
kan jag få ett annat i retur

det var inte jag
du sa att det var min tur
det var du som fick mig dit
när det var över var kanten tom
inga spår kvar att komma ihåg

halv åtta i en tid som borde vara min
höstmörkret fyller mig

jag tittar ner, ser inget, bara tomheten
undrar om tyngdkraften tillslut ska vinna...