I.

som en reva i marken öppnar jag mig,
jag väller fram: är överallt, avtorkar mig tårar
ny himmel, inget mer hav ingen mer jord –
är sammanbiten av min egen smak,
liksom matematisk visshet.

jag är en additionsmaskin, en sorgemaskin
en rödvit röra och huvudet somnar in
i blodpöl efter blodpöl –
dessa närliggande gårdar kastar fram sin blick
och jag kastar den tillbaka

jag springer över de skånska ängarna,
jag reser mig och världen brinner
överväldigas av känslan av en hinna
så vacker i sin vinter:

en
vintervärdinna
i sin kvicklera.

II.

svarta vildänder över himmelen,
dessa praktfulla gula solar med sitt sken i min mun
in i ögat, till det stora galleriet
de för mig ut i skogen,
gråter farväl till havet,
maktmaskineriet
marscherna:
och staplar stora stockar i en hög.

III.

ditt ansikte är som handblåst glas

en stor tumörliknande tingest –

dubbla regnbågar,

en sorgemaskin.

---