Där jag slets mellan rätt och fel
slet jag isär dig och ditt hjärta lite
Jag hade ingen rätt
att släppa dig så nära,
att vanära,
det vi hade

Där det fick mig att vilja dö
försvinna
trodde jag att du var glad
Men det kanske har tärt lika mycket på dig
fast på ett annat vis

Och jag torkade uttröttade tårar,
ånger och skam
Men tänkte nog aldrig riktigt på dig
förrän nu
Kanske av omtanke
fast med en kolossal misstanke
att jag kanske ångrar
de tårar jag spillt
Att jag försvann,
kläder ut och in
Du vände din insida utåt
och jag sprang hem i vinternatten

Så trots att jag byggde och än bygger murar, låt dom rämna
Och jämna

mig med marken