Era händer flätas samman med andra fingrar,
andra flickor,
nu för tiden
Och själv står jag envist
fast ändå så lättfotat naivt,
kvar på samma plats
som för fyra, tre, två och ett år sedan
Ständigt mellan en nattlig famn
och en nästkommande
Ett ständigt hopp om att få slippa,
få lyfta ifrån och att få skippa,
vardagstristessen för några timmar

På så vis känner jag mig som ett slags
vampyr
då känslorna i mig enbart pyr
när solen gått ner
Morgontimmar sätter brand i vissa hjärtan,
men hos mig så vissnar hjärtligheten
och jag sätter kurs mot nästa romans som ska bli
alla superlativ i hela världen
Oändligt fantastisk och så uppslukande underbar

När kommer
personen som lyckas förankra mig vid jorden
på ett sätt som inte får mig att känna mig nedtyngd?

När kommer
personen som lyckas trycka mig hårt mot sig
utan att totalkrossa varenda förälskelsefiber i mig?

Eller,
när kommer
jag att tillåta mig själv att falla,
släppa taget och släppa in någon,
igen?