En vindpust satte löven i rörelse och dess mjuka ljud ekade genom skogen, likt en viskning. De stillades snart och ljudet gled sakta bort.
Skogen var åter stilla.

Solnedgången höjde sig över de vackra lövträdens kronor och skapade ett magiskt landskap av gyllene ljus. De förut prasslande löven var även de gyllene i rött och guld och solen fick dem att lysa likt Höstens Gudinna ömsint vakade över dem.

På bara fötter strövade den lilla flickan över de löv som hade fallit ned från de gyllene träden, och klädde marken i ett täcke av höstens färger.
Då en ny vindpust åter igen susade genom skogen och de viskande lövens prassel spred sig så började flickan lekfullt att nynna med i den melodilösa skogens sång.

Ett stort träd avlägsnade sig från de andra i glänta där daggen ännu låg och tindrade i gräset och löven.
Dess rötter var långa och breda och kronan höjde sig högt upp i himmelen.

Hon satte sig där, flickan, vid trädets rötter. Fortfarande nynnandes tillsammans med löven.
Snart stämde även en fågel in i sången, sedan ännu en och snart sjöng hela skogen med i en den vackra melodilösa sången medan löven, ett efter ett, föll.