(Bakgrund:
Huvudpersonen Mariam sitter vid sitt fönster i den underjordiska staden, Frizon, som byggdes i samband med att världen snabbt överhettades. Bostäderna omringar en skog som syresätter omgivningen. Ovanför skogen lyser takets diamanter som på konstgjord väg färdar solens ljus flera kilometer ner under jorden. Trettio meter nedanför henne ser hon sina två tidigare bästa vänner, Justina och Teddy, som blev tillsammans under tiden som hon låg i koma. Svartsjukan är plågsam men hon kan inte låta bli att observera vad de gör. När tiden går flyter tankarna bort till den enda magiska stunden då hon äntligen kom Teddy nära och vad som hände..)


Ett skrik förändrar allting. Ett skrik som ogiltigförklarar allt som jag tycker är vackert. Ena stunden har jag Teddys fantastiska isblå ögon fästa i mina med ett leende som vi delade båda två. I andra stunden skär skriket isär oss från varandra. Teddy flyger upp och jag drar täcket över mig. Illamåendet kväver mig nästan. Varför ska vi skämmas över det här? Hur kan någon tycka illa om oss för att vi gör det? Trots mitt ifrågasättande över inpräntade normer skakar jag av skam men jag är ändå mest ledsen över att Teddy inte längre är nära mig. Han kämpar med att dra på sig kalsongerna och jeansen. Patricia står i dörröppningen. Jag kan se hur hon skakar. När hon ser på mig är blicken fylld av förvåning och hat. Hon stirrar till sist sammanbitet på Teddy och talar långsamt och tydligt i ett uppenbart försök att behärska sig.
- Ett dygn, säger hon med darrande röst, ett dygn och så hamnar du i säng med någon annan. Hur kan… hur kan du leva med dig själv? Det kommer aldrig någonsin bli någonting mellan oss igen.
En stunds tystnad följer innan hon skriker:
- Aldrig!
Sedan springer hon ut genom dörren. Teddy tittar inte ens efter mig innan han följer efter henne ropandes mängder av ursäkter vilket ogiltigförklarar magin som jag kände ännu mer. Dörren smäller igen. Kvar sitter jag i sängen med täcket uppdraget över brösten. Naken, trasig och ensam i ett främmande hus. Min hud känns fortfarande annorlunda där Teddy nyss rört mig; som märken efter hans händer. Sådana märken finns över hela min kropp. Om den här kvällen hade avslutats med en kram och jag hade åkt hem med känslan av att vara speciell så hade jag kysst märkena och behandlat dem som diamanter på min kropp. Nu är de fulla av svek.