Dina pigment har lämnat ditt hår
som en silverman
utsmyckande ett förvirrat sinne
reflekterar fallande strån ljuset i en strimma som undsluppit dina nedslitna gardiner
på sin långa färd ner mot den ljusa heltäckningsmattan i plast

och du kallar oss hänsynslösa
där från din tron med hjul, bakom din stängda dörr
och jag tror mig förstå hur det känns.
Du säger att du har blivit inlåst, jag tänker: Utestängd
Du känner igen mig, men jag har svårt för att känna igen dig
Som den upptäcksresande du var
du, som övervunnit Grönland tundror, kört ambulans i krigsdrabbade länder,
utfört det hårdaste av arbeten i över 50 år!
Att se hur du nu sakta splittras
splittrar även mig.