Åren som går läker inga sår
såren består
och smärtan blir svårare att förstå.

Människor föds med halva hjärtan
och spenderar resten av sitt liv
sökandes efter sin andra halva.

Människan är ofullkomlig
oförmögen att vara hel av sig själv.
Det är en skrämmande tanke.
Speciellt eftersom kärleken är en illusion
som skapas av hjärnan
känslor för den som motsvarar våra preferenser
det kallas ”naturligt”
om man nu kan definiera det ordet.

Genom att låta illusionen vara verklighet
känner vi oss betydelsefulla.
Vårt egenvärde
bestäms genom andras ögon.

Människor är beroende av varandra
beroende av att känna samhörighet
beroende av att känna längtan
kärlek.

Sannolikheten att hitta sin andra halva
är liten, nästan obefintlig.
Varför fortsätter vi då att söka?
att hoppas?
Stanken av människans godtrohet,
vår dumdristiga tro att goda saker händer de goda människorna,
ligger tung i luften.