Mamma och pappa sköt skottet i det enda ljus som fick eka i storskog och mörker av regn när jag föddes som son i ett knivhugg av himmel och spenvarm befrielse.

Jag skrek för ett fäste i det vita nya. Och myrorna kröp närmare huset.

Det fanns en spegel och en leksaksratt i min första rinnande mjölk och inne i mig fanns alla rum som jag snabbt måste möblera.

I en tidig trädgård stod en ekorre och jag blickstilla och tittade på varann, tills den galenrusade upp på mina bara ben och flydde iväg åt något håll som min chock inte kunde se.

Det var flugorna först. Eller drivved kanske. I mörkret när drömmarna sprang mina ögon vände han sitt långa plötsliga finger och pekade rakt på mig.

Men flugan kanske. Han var först. Att ha två lådor och vara i båda och sen bara ett huvud som kränger allt ljus av sig.

Jag var underligt grann i min första skräck. Som omfamnad av den isiga isolering som var varm av andra.

Jag frågade ofta in i mig själv vad det här var, som var det här, som var jag. Ropade in. Svaret gömde sig. Samma här. Sånt rop har bara andra. Gled ut på mitt gula hav av tystnad.

Att tvätta sig med främmande tvål tills lukten av rädd människa försvinner.
Att myrorna kryper närmre och närmre.

Högt vågade jag bara fråga bilderna jag tittade på. Och sedan berättelserna jag läste. Och ännu lite senare kråksparkarna och magvärken jag själv fäste på papper. Eller fäste och fäste. Hur målar man en penna av blod?

be darra storm och skriv i mig
skriv mitt skri i mig
gnid mitt bly och gny i mig
jag
skriver i mig
mina
skriverier
skriver i er
river i er
iver i er
full av min ynklighets skyddande blom

min vänstra kärlek
böljar ryckningarna i min högra axel
myrorna meddelar de är framme snart var inte rädd