Kom, snälla herr Fågelskrämma,
något hemskt har hänt.
Det är fasansfullt ruskigt,
det är en pojke jag känt.
Han ville ej mera,
han sade tack och adjö.
Och han lade sig på mage
täckt av fågelfrö.
Så låg han en stund
och sade ingenting alls,
men vi barn som såg på,
vi skrek för full hals.
Vi skrek oss hesa -
vad bryr sig fåglar om det?
För fåglarna kom,
de satt på hans staket.
Det kom skator så småningom,
och bofinkar med.
De flockades kring honom
och slog sig ned.
Nu, herr Fågelskrämma, kommer den värsta biten.
Pojken, under fåglarna, blev söndersliten.
Hundra vassa näbbar hjälptes hungrigt åt.
Han rygg blev ett öppet sår - förlåt,
förlåt mig, herr Fågelskrämma, för mina ynkliga tårar.
De sörjer pojkögon som såg nio vårar.
Inte ett ljud när de slet ut hans tarmar,
när de hackade sönder benen i hans armar.
Så var det slut
och på hans kind finns inte en tår.
Ett ännu pumpande hjärta
och en barnaskara - så tyst vi står.
Vi såg ett hjärta på marken,
det var grått utav sand,
hans ansikte är slutet
och jag vill hålla hans hand.
Följ med mig, herr Fågelskrämma,
kom med mig nu,
för den enda att stoppa det hemska
är du.
Tim är död, men skatan stannar ändå.
Levde Tim imorgon hade jag älskat honom då.