Min Gud! Varför har du övergivit mig? Det lär vara Jesu sista ord på korset, innan han dog. (Eller föll i dvala) Det har, som det mesta traderats muntligt i många led, men med tanke på annat som Jesus tycks ha gjort, och stod för, så verkar detta sannolikt. Det gäller verkligen inte allt som har sagts och skrivits i sammanhanget.

Han var ju både Gud och människa själv! Han borde ha kunnat lösa detta obehag med sina gudomliga krafter, i så fall. Det där med att han var Gud i sig själv verkar behöva omtolkas om man försöker se förnuftigt på det skedda. Gud menar nog att vi ska använda vårt förnuft. Blind tro har varit och är förödande i många sammanhang. Sådant kan knappast främjas av en god Gud.

Än svårare är det att förstå, hur efterföljande tiders tolkare av mening och avsikt med denna korsfästelse, är att det skedde för våra synders skull. Att Gud, fadern således, skulle ha offrat sin enfödde son för vår skull. Att det skulle vara ditt och mitt fel. Så går många och tänker än idag! Jag fick lära mig det i skolan. De tar på sig skuld för något som skedde för 2000 år sedan. Obegripligt! Förnuftet igen!

Vidare så tycks man mena att det ligger någon logik i att man arrangerar så att ens bäste marknadsförare korsfästs! Offras! Både före och efter denna vidriga händelse har man skadat, dödat och eldat upp människor, djur och egendom till ingen nytta. Man har bara gjort det svårare för sig själv. För att förklara, eller försvara, detta måste det gå att utläsa något positivt ur dessa rent förstörande handlingar. Att förmedla någon slags ödmjuk underkastelse med denna egenskada är en bisarr tolkning. Sådana vidriga utanverk är meningslösa. I sammanhang som detta är det sinnelaget som gäller. Alltings skapare borde vara emot meningslös och plågsam förstörelse, och för en ärlig och god tanke och ambition.

Den som kan få ut något positivt ur dessa förstörande offer, kan inte vara alltings skapare.
Är det dags för en radikal uppgörelse med de gamla skrifterna?