I vita myndighetspapper hos BUP
ligger hennes vita tandrad
och liv i små, små bitar

Ingen dubbelhäftande tejp,
ingen kram, inget hej
inte ens en bit snöre
att trä livet på
bit, efter bit

Bara tveksamma samtal
sjukhusdoft och en jävla massa bandage
som nystar garn runt handlederna

Men ingen ser henne som ett
ohelt, tragiskt offer
utan snarare en vålnad,
en tystnad mellan väggarna
dit ingen kommunikation når

Blockerad av ett känslomässigt hål
som skifter i en
nikotingul nyans

Ångest som pissar rakblad
ner på hennes bara hud¨

Inte ens djävulen skulle skratta åt det här