Vi är alla barn
vi har alla varit sorglösa, fria och hjälplösa
och så mycket mer som jag inte kan beskriva,
men som du kan,
för bara du vet vilket barn du är och har varit
Och jag har tappat tråden på vad det är att vara ett barn
när knubbiga barnafingrar har nypt sig röda i alla trådar
efter trygghet och kärlek

Vem blev jag när du valde att visa andra stigar i livet?
Vilket barn bär jag med mig varje dag?
Vilket barn föreställde du dig att jag skulle bli
när jag kom en måndagsförmiddag i mars?

Det slår mig, precis som du gjorde
hur samma armar som en gång bar min spädbarnskropp
nu inte ens räcker för alltför många kramar,
eller för en hand som räcks ut och säger: - förlåt,
jag höll inte av dig tillräckligt

Vems barn är du och vilket barn hade du velat bli?
Alltså, finns det ett val frågar jag mig, vilket barn vill jag bära med mig
vilka trådar jag vill nypa tag i och nysta vidare?
Kan jag välja, som i drömmarna att mitt slott är bara mitt
där inget mörker härjar, där jag är fri och rofylld
rutiga dukar, varma bullar och kramar
Kan jag välja bort dig?

Det gör sig vant i mig, den där känslan
som en ständig oro som växer med en ängslan
för en ork som inte finns, för en längtan som inte finns
för en lättnadssuck att du inte finns i min adressbok
att dina armar aldrig räcker
Som att vänta på att ett avsked vid ett tåg
vid en tom perrong
en måndagsförmiddag i mars