Jag föddes i ett horhus. De som tillverkade mig var inga speciella. Hon som kallar sig min mor blev gravid med en av alla de män som ständigt besöker hennes bädd. Några föräldrar har jag aldrig haft. En förälder skulle aldrig sälja sin sons kropp. En förälder skulle aldrig låta sin tvååriga son bli våldtagen igen och igen och igen och igen och igen av otaliga män och kvinnor. De skulle aldrig låta det pågå i år efter år utan att bry sig det minsta; och straffa honom om han försökte fly…

Vid tolv års ålder lyckades jag äntligen rymma. Jag trodde jag var fri… Jag kom i kontakt med några äldre killar som jag fick flytta in hos. Vi blev vänner. Speciellt en av dem var väldigt snäll och rolig. När jag väl tog mod till mig och berättade hur jag kände för honom så ignorerade han det och lådsades att han inte hörde. Den natten våldtog de mig allihop, tills jag förlorade medvetandet. De följande månaderna upprepades proceduren varje natt. Ibland bjöd de in fler, ibland filmade de, ibland gjorde de det inför sina vänner och flickvänner, och ibland lät de män göra det för pengar. Som förut. När jag hade nog med kraft över försökte jag rymma. Då tog de fram sina knivar… Det är därför jag döljer mitt ansikte.

Jag visste att det var mitt eget fel. Om jag inte hade varit homosexuell så skulle allt varit bra. Jag visste att det var Guds straff för att jag var en syndare och att jag skulle vara glad att jag hade så goda vänner som inte dödade mig, och som gav mig gratis mat och husrum. Jag fick skylla mig själv som var bög. Är man bög så gillar man killar. Man gillar när de tar en, så är det bara. Så jag skulle vara glad som hade vänner som gjorde det för mig så att jag inte behövde ligga med främmande människor och få massa sjukdomar. Om jag gick ut så skulle jag bli dödad direkt. Därför skulle jag stanna där mina vänner kunde beskydda mig. Det var för mitt eget bästa, allt de gjorde.

Jag blev deras husdjur. Det var där jag hörde hemma. Jag skulle vara glad som hade så snälla herrar som gav mig mat och badade mig. Jag fick sova på mattan, hade en egen skål och ett skällhalsband. Det var för att jag skulle vara tyst. Om jag lät så fick jag en stöt; så jag lärde mig att vara tyst vad som än hände. Hur ont det än gjorde och hur mycket jag än ville skrika eller säga nånting så var jag tyst. Jag hade ingen rätt att tycka till om saker så jag behövde inte prata.

En dag efter nått år eller så kom dock polisen dit. Tydligen hade någon berättat om mig. De sa åt mig att springa min väg om jag inte ville bli skjuten; för det var det polisen skulle göra om de hittade mig. Det fanns ingen plats som sånna som mig så om jag inte klättrade ut genom fönstret så skulle jag dö. Så jag sprang så fort jag kunde tills jag inte kunde ta ett steg till. Jag låg där på gatan och var säker på att jag skulle dö innan jag svimmade.

När jag sedan vaknade befann jag mig i ett rum med ljusa väggar och ett plastigt golv. Bredvid mig låg en kille. Eller en man; han hade något väldigt moget över sig. Som om han hade levt hundra- eller rent tusentals år. Jag skyndade mig ur sängen och ner på golvet. Min enda chans var att vara ett bra husdjur. Efter en stund vaknade han och såg på mig. Han reste sig upp och gick fram mot mig. Det var natt så jag visste vad som skulle hända. Trots att jag var van så tryckte jag mig mot väggen allt eftersom han kom närmare. Han hukade sig ner och jag pressade ihop ögonen.

"Är du okej?" frågade han och jag nickade kort utan att öppna ögonen.
"... Säkert? Du ser inte okej ut." Jag kände hur hans finger försiktigt stöks över min ena mungipa. Jag nickade igen.
"Titta på mig." Försiktigt öppnade jag ögonen och såg in i hans. De glödde och verkade leva sitt eget liv. Som eld.

"Nå?" sa han med ett uttryck som om han väntade på nånting. Han var kanske en sån som ville att jag själv skulle klä av mig. Med darrande händer började jag dra upp den stora urblekta tröjan som hängde löst över min kropp. Husdjur behövde inga kläder men de hade ändå låtit mig använda underkläder och den alldeles förstora t-shirten.
"Du! Det var inte så jag mena'!" Främlingen la sina händer på mina. "Jag antog att du skulle tacka mig som räddade ditt liv." Det tog ett tag för mig att förstå vad han ville. Om han ville att jag skulle tacka honom så menade han nog att jag skulle ta hand om honom. Jag svalde en gång och lutade mig sen fram. Jag sträckte mig efter hans gylf.

"Vad i hela?" Han stoppade mig igen. "Inte för att jag inte skulle uppskatta det, men varför gör du så här?" Jag såg tyst på honom utan att svara. Efter att ha stirrat på varandra en stund la han märke till halsbandet.
"Hm?" Han böjde sig fram. Sedan drog han loss och granskade det. "Är inte det här en sån där halsbandsgrej för hundar eller nått? Då förstår jag att du inte sa nått." Jag sänkte blicken till hans nyckelben. Jag kände mig naken.

"... Ska du inte säga nånting?" Efter ännu en stunds tystnad så ryckte han på axlarna och reste sig upp. "Väck mig när du tänker börja prata." sa han medan han gick och la sig igen.

När det gått ett tag utan att nån rört sig ur fläcken kröp jag långsamt fram till sängen. Han hade ett väldigt fint ansikte. Om han var vaken eller sov gick inte att avgöra; han kunde lika gärna varit död. Försiktigt lyfte jag handen och petade på hans arm. Vanligtvis hade jag aldrig ens tänkt tanken att röra honom, men han hade ju faktiskt sagt att jag skulle väcka honom. När jag petat för tredje gången så öppnade han ögonen och såg på mig. Väntade. Tydligen hade han bestämt sig för att fortsätta stirra tills jag sa nånting.
"T... ack..." lyckades jag få fram. Det var väldigt länge sedan jag använde rösten så det blev inte mer än en viskning. Han hörde det dock och log.
"Varse."

"Så... Tänker du berätta vem vad och hur du är?" Han räckte mig en mugg med nånting varmt och sött som tydligen kallades choklad. Jag hade aldrig smakat nånting liknanade förut. Mina vänner hade köpt hundmat ibland, och annars hade jag fått deras rester.
"Hu-hur?" Min röst var fortfarande hes men drycken gjorde halsen lenare.
"Vem, vad, hur, när och framför allt varför."
"Jag... minns inte..." mumlade jag tyst mot bordet vi satt vid. "Vet inte om jag har nått namn..."
"Men du har väll bott hos nån? Vad blev du kallad?"
"Bög..."
"Jasså... Vill du att jag ska ge dig ett nytt namn?"
"Eh?" Jag såg upp på honom med stora ögon. Vad skulle jag med ett namn till?
"Vag sägs om... Hibiskus?" Hans ögons eld strålade mot mig och fick mina kinder att brinna.
"Okej..." Sen berättade jag min historia allt eftersom han ställde oändligt med frågor. Elden spred sig genom min kropp tills hela jag tycktes brinna.

Dagarna som följde spenderade vi med att lära känna varandra, och han avvande mig från mina vanor som husdjur. Sakta lärde jag mig att jag också hade ett värde och var en människa som alla andra. Ibland kunde jag vakna på natten och se att han var borta men på morgonen var han alltid tillbaka vid min sida. En dag frågade jag honom vad han gjorde.
"Åh, du har märkt det? Jo... Hur mycket jag än tycker om att sova bredvid dig så måste jag äta. Du skulle inte förstå om jag förklarade nu så det är inte lönt. Nån gång kanske."

"..." Jag sänkte besviket blicken till golvet och bet mig i läppen. Om sanningen skulle fram så var jag rädd när han inte var hos mig. Jag brukade krypa ihop under täcket och försöka inbilla mig att han var kvar tills jag tillslut kunde somna.
"Är du rädd?" frågade han som om han läst mina tankar.
"Jag..." Jag kunde känna hur kinderna hettade. Han log mot mig.
"Det är okej, jag behöver inte gå ut. Du behöver inte oroa dig."
"... Säkert?"
"Jadå. Jag lämnar dig inte om du inte vill det."
"Men..."
"Lyssna. Så länge det skrämmer dig att vara ensam så är jag här. Så le nu."

Han la en hand under min haka och vände upp mitt ansikte mot hans. Tvekande drog jag på mungiporna och han lät ett finger följa konturen av mina läppar och vidare längs ett av ärren. Jag trodde honom. Hade jag inte varit så rädd hade jag nog kysst honom. Men jag vågade inte. Jag var livrädd att han skulle överge mig om jag gjorde minsta lilla rörelse som inte han först bett om.

Tiden gick. Efter ett tag fick jag träffa en av hans vänner, sen en annan och en annan tills jag inte var lika nervös kring främlingar. Han tog med mig på korta promenader och turer till affären. Så småningom var jag inte rädd längre när han var borta. Livet började få färg, efter nu femton år i mörker.

Sen en dag försvann han. Utan förvarning var han borta. Inte ett ord. Inte ett ljud. Inte ett spår. Jag såg honom aldrig igen. Jag intalade mig själv att om jag bara stannade kvar så skulle han komma tillbaka och hitta mig. Men det gjorde han inte. Det gjorde brandmännen som räddade mig när byggnaden en natt började brinna. Jag fördes till sjukhus då jag fått i mig för mycket rök för att kunna andas ordentligt, och blev efter en kort utredning satt i fosterhem hos en väldigt strikt präst.

Det var ett tyst och känslolöst hem, men han behandlade mig väl och jag kände att jag kunde prata med honom och få stöd. Det fick jag också, fram till dess att jag berättade om min dragning till andra killar. Jag fick då höra igen hur jag var en syndare och besatt av Djävulen. Men också att han skulle hjälpa mig. Först tog han med mig till en damm där han döpte mig genom att hålla mig under vattnet tills jag inte kunde andas, och därför svimmade. När jag vaknade berättade han att jag hade dött från mitt gammla liv som syndare och pånyttfötts som en bättre människa. Jag försökte tro på honom. Det hjälpte inte. Jag var lika smutsig som innan.

Efter det följde en tid av timmlånga bad i isvatten, elshocker och andra metoder för att driva ut demonerna ur mig. Jag började spendera mer tid på sjukhus än i huset och efter dagar, veckor, och månader av smärta och nära-döden-upplevelser så kom människor från polisen och tog mig till ett nytt hem. Tydligen hade jag gjort nånting fel för jag var inte tillåten att träffa prästen igen.

Sexton år gammal placerades jag med en kvinna vars man var tandläkare. När hon inte var hemma så borrade han i mina tänder. I mina armar. I mina ben. Han skrattade åt mina skrik av smärta när borren sökte sig in i min hud. En dag gjorde han hål under och över ärren på mina kinder och band dem med tråd av metall.

Sjutton år. Jag fick bo i ett hem med andra barn. Men jag saknade min vän. Jag kunde inte sluta tänka på honom och undra om han kommit tillbaka efter mig. Om han väntade på mig.

Arton år. Jag blev utslängd i samhället och skulle klara mig själv...