Jag vaknade av att jag slog emot golvet och såg upp mot Tony som blängde på mig. Jag ställde mig upp. Vad skulle han tycka? Tyckte han att jag var fin såhär? Jag såg på hur han öppnade munnen...
"Du är i vägen för TV:n." Tyst såg jag ner i golvet och flyttade mig. "Duktig pojke."
Det var skönt med beröm istället för sparkar och skällsord, men jag var inte lycklig. Vad hade jag väntat mig? Jag la mig ner på golvet för att inte vara i vägen.
"Sitt i alla fall upp," sa Ängeln när han kom in i rummet, men jag brydde mig inte.
"Smutsa inte ner dina nya kläder," sa Tony. Jag snyftade tyst men ställde mig upp.
"Vill ni ha nånting speciellt till middag?" Inget svar. Jag var förvånad då Tony också ignorerade Ängeln den här gången. När han lämnat rummet sneglade jag upp på Tony. Han såg bara på TV:n som vanligt. Jag kunde inte hjälpa att gråta en tår. Sakta drog jag ner mina nya byxor.

Han måste sett mig i ögonvrån för han blängde nu på mig. Jag drog av mig tröjan också och placerade kläderna på en hylla. Om de inte fick bli smutsiga så var det lika bra att de fick ligga där. Själv la jag mig ner på golvet en liten bit från Tony. Han blängde fortfarande på mig men det var inget jag kunde göra nånting åt.
"Vad fan gör du?" Jag låg tyst och blundade. "Varför ignorerar du mig?" Nej. Det var inte det jag gjorde, och jag ville inte att han skulle tro det heller. Jag snyftade till en gång innan jag satte mig upp och såg på honom. Han blängde.
"Varför tog du av kläderna han köpte dig?"
"Så de inte skulle bli smutsiga," sa jag tyst.
"Vad gör du på golvet då?"
"Ligger..."
"Sitt i soffan." Jag kröp tyst upp bredvid honom. "MED KLÄDERNA PÅ DIN IDIOT!" Jag torkade mina tårar. Jag gillade inte när han skrek på mig.
"Nå? Gå och ta på dem då!" Han var väldigt arg. Snyftandes reste jag mig sakta och gick fram till hyllan.

Med tårarna rinnande tog jag på mig kläderna igen. Jag torkade mina tårar och gnuggade ögonen innan jag sneglade på Tony som fortfarande blängde. Sakta gick jag och satte mig igen. Han återgick till TV:n och jag stirrade på golvet, tills jag kände hur han tog tag i mitt huvud. Jag såg chockad på honom. Tony såg däremot inte på mig utan tryckte bara ner mitt huvud i sitt knä. Mitt hjärta slog ett extra slag när han strök mig över håret. Lyckligt stängde jag ögonen och slappnade av. Jag hade nog somnat igen om han inte hade bytt kanal. Jag öppnade ena ögat en bit och såg hur fotbollslagen ställde upp. Genast kom tårarna tillbaks. Jag försökte att stänga ljudet ute men efter att ha träffat dem igen så var det omöjligt. Jag grät tyst och skakade.

"Ligg still," muttrade Tony men det blev bara värre. "Ligg still eller gå här ifrån! Jag försöker koncentrera mig på matchen!" Jag försökte men det gick inte så Tony puttade på mig och sa åt mig att lämna rummet. Jag snyftade och gick sakta till sovrummet där jag klädde av mig och kröp in under sängen. Där kunde jag gråta hur mycket jag ville utan att störa någon. Jag grät och snyftade och nös. Det var länge sedan någon städade där. Efter ett tag kom Ängeln in.
"Kom ut därifrån." Som vanligt ignorerade jag honom. "Kom igen... Snälla?"
Jag nös. Ängeln suckade och lämnade en tallrik med mat på golvet innan han gick sin väg. Snyftandes kröp jag ut och åt av maten bara för att krypa tillbaka in och gråta mig själv till sömns.

Försiktigt böjde jag mig ner och luktade på en av de många gyllene blommorna. De doftade starkt men sött. Som någon jag kände för länge sedan. Sakta såg jag mig omkring. Havet av blommor sträckte sig hela vägen till horisonten på alla sidor. Kanske kunde jag se mer om jag flög? Jag sträckte på mina vingar och flaxade lätt med dem. Innan jag lyfte från marken såg jag hur en blomma glimmade till i solljuset. Jag böjde mig ner för att plocka upp den men så fort jag nuddade vid den så blev den svart och vissnade. Förskräckt drog jag tillbaks min blodiga hand. De blommor som suttit bredvid den nu döda blomman började själva att svartna och dö, en efter en allt som de spred sjukdomen jag skapat.

Jag kände hur marken under mig började sjunka och försökte desperat att flyga därifrån men de döda blommorna rev och drog i mina vingar så jag kom ingenstans. Sakta kunde jag känna hur jag sjönk och blev neddragen i den blodtäckta jorden som trängde sig in i min mun och näsa och fyllde mina lungor. Snart var allting svart omkring mig och i mig och jag kunde inte känna nånting alls. Kanske var jag död. Det var väldigt möjligt. Jag var i alla fall inte rädd längre.

Nånting rörde vid min hand. Jag kände inget annat, bara det. Jag rörde lite på den men vad det än var slutade inte att röra mig. Irriterat drog jag in handen och nös. Någon sa nånting men jag hörde inte vad. Jag rullade istället ihop mig till en boll.
"Varför ligger du inte i sängen?" Nej, bort. Jag ville inte drömma om Jeks eller hans dumma röst. Dum Jeks. Bort.
"Tja..." Nånting mjukt lades på min kropp. "Använd i alla fall ett täcke så du inte blir sjuk."

Jag öppnade ögonen och såg hur Jeks log och reste sig upp.
"Ah! Nej!" Jag rullade ut från under sängen och skakade på täcket. Om det var smutsigt så skulle Tony bli arg.
"Har du klippt håret," frågade Jeks när jag la täcket på sängen. Jag rodnade svagt och såg ner i golvet med en nickning. Tony verkade inte ha märkt nånting.
"Det är gulligt." Han log men jag skakade på huvudet. "Jag tycker det."
Jag sneglade upp på honom med utsmetat smink i ansiktet. Han såg på mig med en konstig blick. En sån blick som par på film alltid hade på när de såg på varandra. Jag snyftade. Jag ville inte att han skulle se på mig så.

"Nånting fel?" Han fortsatte att se på mig.
"Lämna oss ifred..." Jeks klappade mig på huvudet och gick ut ur rummet. Jag rynkade panna. Skulle han gå? Jag litade inte på honom så jag gick efter honom på avstånd. Han gick in i vardagsrummet och satte sig bredvid Tony. Såklart att han inte skulle någonstans. Hur kunde jag ens tänka tanken att han skulle lyssna på mig? Sakta satte jag mig ner på golvet och flyttade mig till Tonys fötter. Han halvsov så han verkade inte bry sig alls. Försiktigt lyfte jag hans fötter till min nakna hud.

"Varför gör du sådär?" Jeks bytte kanal och såg på mig. Jag sneglade på honom.
"Det är min plats."
"Varför?" fortsatte han. Jag sneglade på Tony och var tyst en stund.
"Jag... älskar honom." Mitt hjärta ökade takten, bara av att uttala orden.
"Han behöver ingen knähund. Han behöver någon som kan hjälpa honom med hans problem."
"Han behöver bara mig." Det var tur att Tony inte verkade höra nånting vi sa.
"Inte som du är nu. Nej. Du gör bara hans problem värre." Jag stirrade på honom.
"Det är du som förstör allting!"
"Hade jag inte varit här kunde du varit död nu." Jag slog honom. "... och han hade suttit i fängelse. Vill du verkligen sätta honom där?"
"DU LJUGER," skrek jag. Han såg på mig med ett höjt ögonbryn.
"Du vet att jag inte gör det."

Jag skrek, vilket fick Tony att vakna och sparka mig riktigt hårt. Med ett gnydde landade jag en bit längre bort och kurade ihop mig till en boll. I ögonvrån såg jag Jeks sparka honom.
"NEJ!" Jag försökte kasta mig mellan dem. Tony var helt vaken nu.
"Det var hans eget fel..." muttrade han till Jeks som bara såg på honom. Gråtandes slog jag Jeks igen. Och sen igen. Jag fortsatte att slå honom men han la bara armarna om mig och skrattade när jag försökte putta bort honom. Han var så elak. Nej, ondskefull. Jag hatade honom så otroligt mycket. Till slut gav han mig en puss på kinden och släppte sedan taget.

"Jag går i säng," sa Tony och klev upp ur soffan. Jag gjorde mig beredd för att följa med honom men han blängde på mig. Jag tvekade men följde efter honom mot sovrummet. Han stannade och blängde igen. Jag stannade också. När han fortsatte och jag fortfarande följde efter honom stannade han igen.
"Sluta. Jag vill sova ensam." Jag såg ner på golvet och hörde honom stänga dörren. Tyst la jag mig ner bredvid den.
"Kom till soffan, vännen." Jag brydde mig inte om honom. "Jag tycker synd om dig." Sluta. Jag la händerna över mina öron. Han pratade alldeles för mycket. Bara sluta.
"Om du fortsätter att ligga där naken så kan någon antasta dig." Jag hörde honom stiga upp ur soffan och kände snart hur han lyfte upp mig.

"NEJ!" Jag stretade emot som vanligt men han släppte inte ner mig.
"Han kommer snubbla om du ligger där," sa han med sin jobbiga röst.
"Nej!" Han bar mig till soffan och la en filt över mig, och när jag fortfarande försökte komma bort så satte han sig på mig. Jag skrek men han skrattade bara åt mig. Jag slog honom och skrek igen. Han var tung.
"Lugna ner dig."
"Neej!" Jag snyftade. Varför var han så elak?
"Varför inte?" Jag grät och han klappade mig på huvudet. Jag slog honom. "Du skulle bara vara i vägen för dörren."

"Släpp mig jävla idiot!" Jag slog honom i ansiktet så hårt jag kunde. Det gjorde inte mycket men han verkade chockad så jag försökte fly igen. Som väntat kom jag ingenstans utan han la sig på mig och jag skrek. Jag ville inte. Jag ville inte! Det var illa nog när Tony låg på mig. Jag fortsatte att skrika och gråta. Han var ond! Hela min kropp skakade i skräck när han placerade några fingrar runt min näsa och drog bort sin näve.

"Stal din näsa." Jeks höll upp sin knutna näve med nånting som såg ut som hans tumme som stack ut mellan fingrarna. Jag blinkade. Va?
"Nä... Det är bara min tumme." Han öppnade handen. Varför ljög han? Ville han skrämma mig? Jag snyftade och han kramade om mig.
"Jag är inte dum," mumlade jag och kollade bort.
"Tja, du var dum nog att tro att jag skulle skada dig." Det gjorde ont i mig. "Fysiskt..."
Jag hatade honom. Han var bara en dum lögnare. Och han kramade mig, nånting jag bara ville att Tony skulle göra. Jag spottade på honom.

"Hey, det där är oförskämt. Vill du att jag ska spotta på dig?" Jag blängde på Jeks.
"Släpp mig." Jag orkade inte. Jag ville bara gå och lägga mig på golvet och sova.
"Varför?" Jeks brydde sig inte. Han brydde sig aldrig om mig.
"Snälla..." Jag snyftade och såg på honom med stora ledsna ögon. Med en suck släppte han mig så jag kunde slinka ut från under honom. Jag skyndade mig tillbaka till golvet vid dörren och blundade, inte utan att lyssna efter ljud. Han skulle säkert ändra sig.