Och det hände sig år 1977:

Jag var sjukanmäld från skolan i hemlighet. Mamma visste nog om det men hon tyckte att det fick gå, på grund av omständigheterna. Ibland är det bäst så och mamma visste.

Jag stod nervöst trampandes utanför rummet längst in i huset. Därinne var min morfar som hade kommit hem till mig för att vara som ett slags stöd för mig. Han hade kommit på eget initiativ, ingen hade bett honom. Jag minns att det kändes bra att ha honom där just då.


Morfar öppnade dörren som jag stod och trampade bakom och jag steg hastigt åt sidan och såg upp på honom. Förväntan; kunde det bara vara så att det hade vänt... Hoppet är ju det sista som överger en.

"Hon är död nu", sade morfar. Jag drog in ett snabbt andetag och det knöt sig i magen på mig. Tveksamt gick jag ändå förbi honom och in i rummet, då jag visste att jag måste. I en liten låda i hörnet av rummet låg hon. På en mjuk bädd av ljusblå handdukar som jag hade bäddat åt henne några timmar tidigare, så hon skulle få det mjukt och skönt att ligga då hon var sjuk.

Frida låg med halvöppna ögon och glasaktig blick. Hon såg rakt förbi mig istället för på mig. Hennes svarta päls verkade med ens matt och livlös. Ur munnen rann en ljusröd strimma saliv.


"Nej, hon är inte död! Hennes ögon är ju öppna." Med ens tändes hoppet om att morfar hade gett mig fel besked, det tolvåriga barnet kunde inte förstå att en död katt kunde se. Var man död sov man väl?

Då och där lärde jag mig att man dör med halvöppna ögon och att ljuset i blicken har stannat som för Frida när hon inte längre såg på mig, utan förbi mig.

Frida, in memorian.