I gryningen då stjärnorna och månen flytt och dagens begynnande glänsande aura intog himlavalvet blev han varse om var han befann sig.

Han hade varit på flykt från sig själv och sina känslor under långa tidsrymder av bländade vita dagar och indigoblå nätter. Hans sinnen hade varit svaga och rädslan för besvikelsens smärta hade förblindat honom. Nu var han för första gången medveten om vad han innerst inne önskat. Han ville hitta hem.

Ljuset ledde honom rätt. Hans kall var att söka och nu visste han slutligen efter vad. Hans tankar var klara som källvatten i den ädlaste av brunnar och i djupet av hans själ öppnade sig oceaner av framtidens drömmar att realisera.

Insikten av att vansinnet lämnat hans hjärna, hjärta och själ tillintetgjorde hans väsen. Han hade blivit helad av hennes ljus, hennes böner och hennes oförtrutna omsorg. Han fylldes av tillförsikt och en ny galenskap besatte hans sinne. En enorm kärlek, längtan och åtrå hade vuxit fram. Känslan av pånyttfödelse berusade honom. Han hade transformerats till en man ägandes en oerhörd, obeveklig inre styrka.

Han började springa som ett hungrigt vilt djur genom urtidsskogar, döende städer och stenbeströdda stigar. Han sprang förbi dödens väntsalar och stationer av oerhörd sorg. Han virvlade förbi vindlande floder och storslagna frodiga nejder utan tillstymmelse av trötthet.

Förnimmelsen av eldsflammor runt hans tilltygande ben överväldigade honom. Han kände en smärtsam njutning för varje steg han tog. Djupt i hans bröstkorg steg euforin och ropen vällde som rytande lava ur hans mun. Väldiga åskdån mullrade ur hans bringa och andetagen brände som elektrifierade blixtrar.

Han sprang naken som ett nyfött barn och absorberade allt han såg, hörde och kände och detta bar han med sig som en gåva till henne.

Han passerade röda vallmofält som öppnade sin famn och slöt honom hårt intill. Ängarna lät honom insupa blodets och livets färg. Daggdroppar renade och svalkade hans sargade fötter. Han sprang för kärlek, för glädje och han sprang för ett nytt gryende liv.

Han sprang enträget och beslutsamt. Laddad av en energi som smält samman hjärtat och själen till en oövervinnlig kraft som drev honom mot hans oåterkalleliga mål.

Han sprang mot himmelen, solen och mot universums väldiga nav. Han förflyttades genom alla existerande tider, eoner av dagar och nätter. Passerade vintergatans exploderande solar, slungades ut i okända galaxer och korsade kosmos mörka materia. Hans fysiska kropp förångades, upplöstes till en utandning. Viktlös svävade han mot ljuset i hennes ögon och hennes varma glimrande gestalt.

Hans eteriska lekamen sprakade och anden skälvde när hans blick uppfattade hennes brinnande fackla som lyste upp det mörker han befunnit sig i.

Hon hade skänkt honom en oumbärlig karta som var lätt att följa och med hjälp av sin inre kompass navigerade han naturligt, likt en ensam flyttfågel på sin långväga resa.

Han sprang tills hennes skugga upplöstes in i hans och all tid som någonsin funnits försvann.

© Linda C Hansson