En gång i tiden stod jag vid avgrunden,
det stora svarta hålet
Jag vacklade på kanten
Förlorade balansen
Då var du plötsligt där, min riddare i din vita skåpbil
Du tog min hand och drog mig upp
Jag klamrade mig fast vid dig, hårt, hårt
Gav dig min kärlek, mitt hopp

Med tiden bleknade du
Du blev alltmer avvisande
Telefonen ekade tyst, min säng blev tom, du lös med din frånvaro
Mitt liv bestod nu av väntan och längtan
Sakta, sakta försvann tilliten till dig
Du lekte med mina känslor
Du stampade på mitt hjärta

Nu står jag vid samma avgrund igen
Vacklar på kanten
Gör mig beredd på att hoppa
Denna gång vill jag inte bli räddad
Inte av dig