Det bara hände. Alltså som vanligt. Det bara hände. Smärtan var olidlig och jag svalde tårarna. Får inte visa mig svag och visa att de har övertaget. Utåt låtsades jag som inget hade hänt. Inget alls. Fast i hjärtat är det svårt att låtsas som inget hade hänt.

Kollar runt, försöker hålla mig steget före. Där borta vid toaletterna. Toaletterna med de gröna dörrarna. Där fanns de inte. Inte heller vid den röda dörren. Tittar runt bland jackor i alla dess färger. Vissa jackor ligger på bänken som är meningen att sitta på. En blå jacka ligger på golvet och samsas med en svart mössa. Skorna är mera en stor röra. Finns nog inte en sko som har sitt andra par vid sin sida. Egentligen ett under att de finner sina skor. Själv har jag kommit på vad göra för att snabbt komma ut och smyga mig in. Inte så att mina ytterkläder och skor blandas med deras. Ren livsfara.

Smällen av värstingarna smärtar fortfarande. Jag finner dem inte och vi ska snart få komma in och väntar på att läraren ska komma. Då ska vi stå på led och läraren väljer hur och på vilket sätt. Jag drömmer mardrömmar om denna kö för min lärare har sina idéer om på vilket sätt allt ska göras. Vem som ska stå bredvid vem. Hon kommer nog ställa mig mellan mina värsta demoner. Just för att det är så bra att umgås och på så sätt bli vänner. Jag bara hatar dem. Hatar dem i minsta atom, för att jag inte alltid kan vara i beredskap då. Utan måste ta allt som de gör utan att läraren vill se. Hon blundar för allt. Allt enligt henne är det mitt fel och jag måste göra som demonerna berättar för då kommer allt sluta.

Ett klick hörs och dörren öppnas och alla blir stojiga och börja pratas ännu högre än innan. Läraren som har slutat delvis med att berätta vem som ska stå vid vem. För säger hon namnet och sedan ställer hon personen där. Jag hamnar som vanligt mellan dem två. De två. Helt plötsligt känner jag ett äckel. En äckelkänsla och stort obehag. Något rinner innanför min tröja. Står där som inget hade hänt och låter äcklet får rinna längs min rygg. Det fnissas och det hela bryter ut i ett asgarv. Skriker ut vad han hade gjort. Jag låtsas som inget hade hänt. Det var inte mig han hade spottat innanför tröjan. Inte mig utan mitt andra jag. Stänger av mig själv och flyter undan från här och nu. För nu kommer mer smärta. Smärta som jag har lärt mig stäng av för att inte visa mig svag. Svag inför mina demoner. Svag inför läraren som säger att det är mitt fel.

Hemma försöker de så gått det går. Att skälla på mig. Berätta en massa saker jag kan göra för att inte visa mig svag. Får inte slå tillbaka. Får inte skrika. Får egentligen inte göra något mer än bara ta emot och inte visa mig svag. Svag inför mina demoner.

Det ekar i mitt huvud, att alltihop är bara mitt fel. Varför existerar jag egentligen. Varför fattar ingen egentligen något?