Läraren står och pratar om vi ska göra under gympan. Lagsport. Två lag. Han använder sig inte längre av peka A och B. Då protesterade halva klassen och det blev kaos. Jag vill inte vara med och sätter mig på bänken. Hör vad som händer och har allt, hela salen under min kontroll. Samtidigt som jag försöker göra mig osynlig. Tittar på golvet som är fläckigt av gympaskor. Sådana som man inte får ha här inne och det hänger en svett lukt i gympasalen. Jag hatar gympan, mest otrygga stället i hela skolan.

Lagsport, för att vi ska lära oss att samarbeta berättar läraren piggt. Det är väl för de andra för jag får ändå inte vara med. När det ändå är det ingen som vill ha mig med i deras lag, eller så blir jag över och blir den som blir en mer. Ser hur de som är poppis blir valda först och de kanske inte ens kan lagsporten, men de blir valda först. Handlar inte heller om vem som får det bästa laget och kan vinna. Utan vem som får de mer populära i sitt lag gäller. Jag får inte vara med även om jag kan detta och är kanske en av de bästa i min klass som på basket. Ingen vill ha med mig i deras lag ändå, fast jag spelar i juniorlaget.

Nu är det tjafs igen. Om vad vet jag inte men det handlar nog om detta, att ena laget fick fler av de som är populära än det andra laget. Det andra laget som är starkare och kommer att vinna är de som protesterar. Mig är det ingen som ens har lagt märke till där på bänken. ”Nu måste vi höja tempot om vi ska hinna mer än bestämma vilka som ska vara i vilket lag” skriker gympa läraren för att försöka överrösta alla. När allt är väl är klart kommer nog den dummaste frågan av de alla ”Är ni nöjda?” och jag skrattar tyst där jag sitter bortglömd.

För det är väl ingen som vill ha ingen i sin grupp, för då kommer ju hela laget att bli förpestat och då förlora. Sitter kvar på min bänk och försöker göra mig osynlig. Gympa läraren lägger märke till att jag sitter på bänken. ”Är det ingen som vill Hannah i sitt lag?” Alla skriker rätt ut nej. Något som jag redan innan visste om och ångrar mig för jag var duktig flicka gick på gympan överhuvudtaget. Hör hur klassen skriker och protesterar och läraren försöker förhandla. ”Skit i det”, säger jag tyst för mig själv och går därifrån. Inte ens läraren märker att jag går, utan fortsätter lektionen som inget hade hänt. Varför böt jag om för? För ingen vill ha Ingen i sitt lag. Varför ska jag vara med fattar jag inte alls. Det enda de gör är att sparka och slå mig. Sno bollen ur mina händer eller bara säga, att du får vara reserv och sätter mig på bänken hela lektionen. Det är inte jag som ska lära mig, utan alla andra. Fast de säger ju allt är ju mitt problem och ansvar att lösa.

Utan att riktigt förstå, så sitter jag i på toan. Har ännu inte riktigt bytt om och hur jag har hamnat här, har jag ingen aning om. Blackout. Fan också, helt genom blodig. Skurit mig igen. Fan också. Tar den enda toa rullen som finns. Hur ska denna räcka. Börjar torka så att ingen ska se eller förstå medan tårarna rinner längs kinderna. Forsätter tills toan blir renare än innan. Om jag nu visste hur den såg ut innan. Nu vet jag att kan överleva resten av dagen hoppas jag. Det är lättare än innan. Inte samma jävla tryck av smärta. Ingen önskar att jag fanns. Fast detta förstår inte riktigt jag heller, varför är jag född? För jag är bara i vägen hela tiden. Hemma och i plugget. Bara i vägen och ingen vill ens veta av att jag finns och existerar.

Tar fram plåstertejpen som finns i min väska och plåstrar om mig. Så att ingen ska se. Hatar mig själv så jävla mycket. Egentligen är det inte undra på att ingen vill veta av mig. För jag är så fel hela tiden. Så jävla fel. Målar mig något hårdare än innan. Hoppas att ingen ska se hur ledsen jag är. För jag har ju inget att vara ledsen över. Ledsenhet som är en av stans största svagheter. Så svagt att bli ledsen för saker som man inte kan låta rinna av. Att jag aldrig lär mig, att det är ingen ide att ha förväntningar för det är ju samma visa om och om igen. Ledsen är en svaghet. Ledsen som inte får finns där i mig. Skriker och slår sönder spegeln för jag vill inte se mig själv längre. Tar mina grejer och går därifrån mot toa.

Bredvid klassrummet vid en toalett där jag vet att ingen kommer att finna mig. Den totala osynlighetens plats. Där kanske demonerna inte kommer att finna mig. Fast vet att jag inte får hänga på toa genom att det kostar för mycket pengar för skolan att laga alla sönder slitna lås. Just nu skiter jag i allt och väntar där tills nästa lektion har börjat.

Ser golvet och vet att det är ett betonggolv med någon ful matta på. Tittar på det när jag går sakta framåt. Ser ut som om man har försökt att efter likna något med massa små stenar i. Stenar som går i orange och grönt. Ska detta vara snyggt. Eller tegelstenarna i väggarna som går i mörk brunt. Tegelstenarna som gör så sablar ont att bli in puttad i. Det är tomt. Tyst. Andningspaus.

Egentligen inte undra på genom att det är lektion. Släpar mig fram och bena känns som gelében som väger ett ton var. Ser att ett skosnöre har gått upp men bryr mig inte utan stannar. Sliter av skosnöret och släpper det i min väg rakt på golvet.