Alla lampor lyser och surrar runt mitt spröda huvud.
Orden nästan dånar fram mellan öronen, på insidan,
som är torr och fuktig på samma gång och jag förstår inte.
Förstår inte varför de angriper oss. Varför gör de så här?
Med ständigt nya hot och anklagelser för de sitt ensamkrig
utan motstånd. Jag står här naken inför all klagosång.
Och om jag går sönder? Tänk om jag går sönder!
Vad gör ni då? Försöker ni lappa ihop mig då?
Jag står här naken och tittar ut. Ut ur mina blandfärgade ögon
och Gud vet om jag ser samma sak som ni andra.
Hur olika är våra världar egentligen? Antagligen mer lika
och mer olika än vad vi någonsin kan förstå.
Endast paradoxen gör det lika troligt som möjligt.
Ingenting som inte existerar med en paradox kan väl finnas,
utom undantaget. Det ständigt befintliga undantaget.
Alla är vi väl undantag? Även jag och även du.
Ser du inte vad som försigår? Ser du inte kriget? Paradoxen?
Vi flyter runt i vår tillvaro men tror att vi är utelämnade åt tyngdkraften.Vi måste öppna våra ögon nu. Se klart.
Vara förberedda på den stora övergången. Från analogt
till digitalt.