Att våga se och att våga ta steget. Att vilja och att orka, även när smärtan lindar sin kalla taggtråd runt själen, det är att vinna. Förlora är att inte våga, att hellre se bort när din vän eller medmänniska faller handlöst ner i mörkret.
Hör du trummorna? De som spelar sin drömlika serenad i ett distanserat fjärran. Nyahbingi
play dem drums, beat dung corruption, gwaan chant dung wicked Babylonia. Lyssna på kraften från det segrande lejonet, lejonet som kan rädda din själ och frälsa världen från mörkrets ljuva lögner.
Du kan döda min kropp men aldrig min själ. För anden är starkare än köttet. Släpp taget, släpp taget om fåfänglighetens förgängliga frestelser.

Solen lyser mig i ögonen, värmer min kropp men förblindar min syn. Ikaros flög för nära,
Mars ligger för långt borta, vi lever i zonen där grönskan frodas och arter förändras och förändrar.
En tall står framme vid vägens slut, övergiven av sina artfränder men med ett harem av sly runt den kraftiga stammen. Jag går dit för att söka min lycka, det enda mål jag har. Hur dömmer du mig? Är jag en som vågar eller en som inte vågar?
Jag går för att det inte finns något kvar att stanna vid. Marken jag lämnar är bränd av minnen som jag inte vill minnas och hjärtan som blodet för länge sedan har lämnat. Mina skor är smutsiga och trasiga, mina kläder skyddar men pryder inte.

I skogen sover jag, i skogen drömmer jag och i skogen glömmer jag. Vägen under mina fötter känns hård, men mossan i skogen likt den dyrbaraste matta. Mina tankar vandrar och mina fötter likaså. Tillvaron har blivit till en dröm, där tvära kast och planlöst vandrande är mina reskamrater. En fågel glidflyger på den varma vinden, spanandes efter något på ängen som breder ut sig. En ljus grönska med sprakande inslag av färg, kringgärdad av ett staket i trä med kronor utav mörkaste grönt.
Vinden för med sig dofter och förhoppningar om ett liv fjärran det vi lever till vardags. Trummorna sänder ut sitt budskap om lejonet och fåglarna kvittrar likt sångares stämmor.
Hör du trummorna? De som bankar i ditt hjärta och berättar om universum, ett universum där kärlek fördriver hat och svältande munnar mättas. Den verkligeheten finns inom dig,
inom mig, inom alla.
Den ljusa spröda rösten med dånande trummor som talar till din själ, natt som dag och dag som natt, den ger inte upp, den lämnar dig aldrig ensam. Den pockar, petar och viskar efter din uppmärksamhet. Du kan förändra, du behöver inte vandra samma väg som alla andra, det finns en stig för dig med. Den stigen kan föra dig över havet eller in i skogen, den kan föra dig till grannen där barnen försummas och förstummas.

Stjärnorna lyser klara i natten, små lanternor dit endast din blick kan resa. De vakar över jorden och oss, som lejonets ögon. Dess blick från vilken inget kan gömma sig. Lejonet som ser in i ditt hjärta, det hårda och det mjuka, det varma och det kalla.

Ibland lägger saknaden sin mantel över mig och tårar faller långsamt mot marken. Gravitationen kan inte ens sorgen råda över.

Att vara uppmärksam är att inte blunda, att blunda är att inte se och att inte se är att inte leva. Man kan se med öronen eller näsan med, att se och att vara uppmärksam är att leva, att ta del. Jag har blundat länge, hållt för mina öron och slutat lukta, allt för att slippa leva,
för att slippa sorg och smärta. Men sorgen och smärtan är en del av livet, om än i rimliga portioner för att vi ska orka hanka oss fram. Och vi får heller aldrig glömma eller försöka gömma det faktum att det är vi som står för det mesta av dessa två.

Jag tror ibland att det som fick mig att ge mig av, ut på vägarna, var det faktum att ingen orkade leva, att vi alla hade blivit förblindade av konsumismens konformism. Det vi köper är vad vi är. Jaget är förpassat till papperslappar och metallbitar med olika siffror på. Att mäta en människa genom att se vem som har mest siffror är att glömma livet självt, det är ett hån skulle jag till och med drista mig att säga, ett hån mot gåvan som existensen innebär.
Tänk att mina skor eller min tröja får dig att döma mig, antingen som underlägsen eller överlägsen dig. Mina tankar är inte intressanta om inte mitt yttre faller betraktaren på läppen. Hur kan vi fortsätta leva så? Hur kan vi fortsätta suga ut människor som inte är i stånd att råda över sitt eget öde?

Vad har vi att vara stolta över?

Vad har vi uppnått?

Vi bedömmer rikedom efter ytligheter, men vem bedömmer själens rikedom? Vem tar sig tid att stanna upp i hetsen och stänga av klockan för att lyssna på rösten som vill dela med sig av sina innersta tankar? Helt gratis, för tid är inte pengar och pengar är inte tid. Ja vem tar sig tid att lyssna på trummorna som låter budskapet vandra omkring, budskapet som brinner i ett hjärta som är ditt, budskapet om sanningen. Sanningen att livet är heligt och att vi kan förändra, om vi vill lyssna på trummorna och låta lejonet leda oss på vår vandring.