Vi hade fått till läxa att skriva om och göra något kring en nyhet som vi fann intressanta. Jag läste på nätet, alla dagstidningar. Riktigt lusläste. Så där jätte noga för att finna just den nyheten eller artikel. En som ingen annan skulle finna. Läste och kollade. Satt riktigt länge innan jag fann det jag skulle skriva om. Det fanns en artikel om mobbing i DN. Handlade om hur mobbing kunde se ut bland barn. Jag kände inte riktigt igen mig. Kanske var det som läraren sa, att det är mitt fel genom att jag har samarbetssvårigheter och detta skapar konflikter. Svårt att förstå. Börjar skriva om artikeln på datorn. Skriver väldigt sällan för hand, utan det mest skriver jag på datorn. Minska antal fel, så att det jag får tillbaka inte ser ut som bara massa rött på rött. Bara jag som får tillbaka det skrivna ordet på så sätt. Ingen annan i klassen.

Mitt i allt arbete får mig att tänka på gången då vi talade om vad vi skulle bli som stora. Vad vi skulle syssla med. Läkare var det någon, flera sa fotbollsproffs. En hel del visste inte alls. Min stora dröm är att bli författare. Kommer ihåg hur Kicki skrattade åt detta inför hela klassen och sa ”Lämna den drömmen till de som kan skriva, Hannah”. Sa inget tillbaka men just i det ögonblicket krossades min dröm. Krossades i små spillror.

Funderade över vad mina klasskompisar skulle lösa uppgiften. Skulle de ta med sig artikeln som den var eller skulle de skriva om mycket noga. Hur noga och väl skulle jag göra uppgiften, började googla om mobbing. Hur kunde det hela egentligen se ut? Fortsatte att läsa om mobbing. Samtidigt som jag skrev på min läxa. Kopierade en bild som jag fann på nätet. Nu såg uppgiften riktigt bra ut. Gick. Kändes riktigt bra inom mig. Bra gjord läxa och jag känner mig stolt. För det är bra artikel.

Går till skolan glad. Jag har gjort en bra läxa. Kanske kommer Kicki att se mig och vad jag har gjort. Kul det skulle vara att få vara en av de bättre i klassen för en gångs skull. Kanske få vara en av de bästa i klassen. Får var klassen stjärna. Jag drömmer vidare och glömmer att vara försiktig och ta omvägar, men denna morgon möter jag ingen. Det är ganska tomt på vägen till skolan. Tänker inte på att jag har väldigt kort om tid innan allt börjar för dagen. Kommer nästan sent. De hade börjat gå in i klassrummet.

Jag kommer in med andan i halsen. Försöker inte göra väsen kring mig. Tyst smyger jag till min plats. Väntar på vad Kicki kommer att säga och börjar precis ”Ser ni vilken fin tavla vi har fått till klassrummet. Den är det meningen att vi lättare ska kunna sätta upp olika saker som vi gör på. Vi börjar med att alla sätter upp sina valda nyheter på den”. Alla rusar samtidigt. Jag är fortfarande stolt över det jag har gjort och väntar på att det ska bli tomt vid tavlan. Minska möjligheten att hamna i skottlinjen. Mange och Jonte går aldrig fram lägger jag märke till och att de är ett par till i klassen som glömt läxan. Tar då sats och går framtill tavlan. Den har något konstigt grått tyg på och den är sträv. Lätt att sätta dit häftstift i den och jag finner en ganska bra plats för min artikel. Inte mitt i men i ögonhöjd. Tavlan är placerad längst bak i klassrummet. Kicki står längst fram och väntar inte tills tumultet är över, utan mer försöker överrösta allt genom att hon skriker ”Nu är det bra. Ni som inte satt upp er nyheter kan göra det under tysnad. Jag vill att ni tar och läser igenom det som finns på tavlan och utser den som ni tycker är bäst. Den nyheten kommer vi att arbeta mer med senare. Utan jag vill att vi fortsätter med det ämnet som ligger mest efter i.

Några står i en klunga och pratar om läxan. Andra plockar med böcker. En sätter sig i läsegropen och läser istället. Vet riktigt inte alls vad jag ska pyssla med denna gång, utan tar fram välskrivningsboken och börjar med skrivstil. Behöver inte tänka. Kan lägga all energi på att vara vaken.
Plötsligt knackar det på dörren intill klassrummet och någon annan lärare frågar efter vår. De går utanför dörren mot stora korridoren. Korridoren som går igenom hela detta våningsplan.

Det blir ett spring till tavlan när Kicki försvann. Många läser och de talar högt om vad som är bra eller inte bra. Caroline eller Carro som föredrar sig bli kallad. En kort, mycket smal tjej med långt blont hår och hårt sminkad med mycket brunkräm. Är en av tjejerna i klassen som bestämmer. Många följer henne utan att säga emot.

Carro börjar läsa nyheterna och säger högt, ”Detta är min nyhet.” Tar en penna stryker mitt namn och skriver ditt sitt eget. Många jublar över det hon gjorde och ingen säger att det är fel. Väl ingen som riktigt vågar gå emot henne.

Jag stannar upp i det jag gör. Tar min penna och går fram till tavlan med det sträva gråa tyget på. Stryker Carros namn och skriver dit mitt igen. Nu är nyheten inte längre snygg som förut. Fast det är min och det är jag som lagt ned tid på att göra den. Den är min. Jag får nog och är villig att försvara den. Försvara den mot Carro dessutom. Ingen ska trampa på mig igen. Ser rött och så förbannad är jag. Carro går fram och säger ”Den är min och det är jag som har gjort den. Skojade från början med att sätta dit ditt namn på den”. Jag stirrar på henne. Riktigt blå stirrar. Nu rinner ilskan över och jag tar en bokhögen som ligger på en bokhylla vid läsgropen och slår Carro med böckerna och säger samtidigt ”Det är jag som har gjort den”.
Därefter tar jag sats för jag måste fly fältet. Fly klassrummet och fly från klassläraren som jag inte riktigt märker att hon kommer in i klassrummet precis efter jag har slagit till Carro. Just nu är det tyst i klassrummet. Så tyst är det aldrig annars. Inget sorl. Inga stolar som dras fram och tillbaka. Nu skulle knappnålen höras.

Tar sats på väg att springa därifrån. Känner hur Kicki greppar tag i mig. Jag slår ifrån och försöker slita mig loss hennes grepp. Försöker med allt jag har att ta mig från Kicki. Hon pressar mig mot väggen. Väggen där tavlan sitter och på så sätt håller hon mig kvar med våld. Kicki stirrar på mig och säger ”Det är Carros nyhet för så pass bra kan inte du skriva.” Hon stirra på mig med en hotande blick och släpper greppet.

Sakta går jag tillbaka till min plats i klassrummet. Tror att det är sista gången jag gjorde en läxa. Just nu känner jag mig så liten genom att slå tillbaka visste jag att jag inte skulle direkt vinna något på. För som sagt hur och vad jag än gör så blir det ändå bara mitt fel.