Gräver gropen
för fröet jag sparat
i fickan så länge

fröet från bergen
där trädjättar lever
som spanar mot havet

fröet med hjärtat
som pickar och pickar
och ber mig att minnas

dagar och nätter
med doft av sequoia
från kammen av livet


Nu står jag här
långt borta, men nära
med spaden i handen:

jorden är lera
och mylla från aplar
och jag är långt äldre

men storträden lever
och tanken om tiden
som flod, berg och skogar

tiden som gömmer
sig själv i ett trädfrö
som andas och sjunger

urtid och nutid
och drömtid och soltid
och tid för att leva

ständigt förändras
och bli till en annan
i vindvåg och havsvåg


Jag är som då
när världen var Greyhound
och färder i natten

tvilling i anden
till honom därborta
som såg San Francisco

en och densamme
som längtade så
där i eviga öknen

längtade hem
fastän himlen var färger
och bar mockasiner


Nu är jag här
för att gräva klart gropen
en vårdag och regndag

ta upp mitt frö
ur påsen och lyssna
en gång till på skogen

hålla det nära
och höra om själen
som bor i det inre

lägga det varsamt
i myllan och leran
och täcka med handen

kratta och platta
och vattna och lyssna
på vågor i väster

se upp mot himlen
som då i Sequoia
som jag aldrig lämnar

gå bort mot apeln
och lägga mitt huvud
mot stammen och vila

tala om livet
med trädet vid sidan
och veta: du finns där

ständigt och alltid
och evigt och nära
- du bär mockasiner


Så är det då
och så är det nu
när våren har kommit

fröet som myllas
skall växa ur jorden
och kanske nå solen

och jag kan veta
att sångerna lever
om honom och henne

lever som tiden
som går genom världen
med staven i handen

ständigt så ung
som mig själv långt därborta
som fröet och skogen

ständigt så gammal
som bergstopp och isen
i nordliga nejder

klädd i sin mantel
av färger och mylla
och alltid på resa


Nu är jag här
och jag vilar vid apeln
och tänker och drömmer

känner mitt öde
och anar att vägarna
ännu är öppna


Nu skall jag sova
en stund i min trädgård
och vänta. Och vänta.