Så bister kall viner högervinden runt ensamt barn i senan kväll, deras drömmar är verklighetens skuggor, när dom gråter mår samhället dåligt,

hoppets bro sträcker sej försvinner in i suddig horisont, visslan blåser, rättänkaren känner sej fri även i hård arrest en sådan skadar ingen vill förändring förbrödring över alla gränser,

vi är alla som blad i ett lysande träd mot en nattsvart himmel, kropp och kött så lika men kan tänka så olika, att äga vara rädd att förlora att bevaka sin mark ensam njuta odla sitt ego,

den sanna kärleken är att dela med sej av jorden som vi alla ärvde, såna blad mår bäst, för i änden kommer vindpusten sopar bort spåren men inte det goda minnet, som en griffeltavla där ödessvampen blöts i himlens klara källa tvättar bort frigör jaget för resan mot sanningen.