Det flyger en dröm,

sakta över skogen.

Vinden sjunger ömsint,

träden ackompanjerar nynnande.


Mörkalvskrigare på snabba tysta fötter.

De rinner fram,

omärkbara,

som en kall ilning längs ryggraden.


Ett dussin till antalet,

mäktigare än legioner av dödliga.

De jagar drömmen,

som inte kan fångas.


Men drömmar kan krossas,

de kan förvridas.

Drottningen skrattar kallt,

förvissad om ännu en seger.


Hoppets låga flämtar,

den Vita riddaren skälver.

Alla andra flyr,

jag står stadigt kvar.


Den evigt Gråa vandraren,

fruktar ej döden.

Jag har redan dött tusen dödar,

varje gång jag minns dig.


Nu står den sista striden,

ett säkert nederlag.

När morgondagen gryr,

minns mig då.


Älska mig,

i livet bortom döden.

När du och jag,

åter blir vi?