skulle vilja skriva om min kärlek
han som är mitt allt och gör
det mesta för mig
han som står vid min sida
i vått och torrt
men just nu känns det
inte så viktigt att sätta ord
på detta

den,min,kärlek finns
är verklig och underbar

skriver inte mera än så
just nu.....

nej hellre sätter jag ord
på mina sorgens och skammens
känslor
de som förlamar och förtär
av många anledningar

hur jag gör allt i denna svåra
situation av sjukdom och oro
försöker hjälpa och stötta
på alla sätt och vis

men i vanlig ordning
blir allt fel

vilket leder till att jag
sitter här ensam
med gråten i halsen
utan kämpaglöd
då alla mina goda föresatser
bara misstolkas
och leder till isolering

känslomässig sådan

min kärlek,min man
är den enda som stöttar mig
och förstår
och han påstår att det är
de andra som gör fel

de som blundar för
verkligheten

Jag vill ju bara att hon
ska slippa lida
den korta tid hon har kvar
och att även mina syskon ska
låta henne få det lugn
hon så väl behöver

jag önskar ju bara att
alla ska inse att det går inte
att hålla fast vid det gamla
även om det var bättre då

är så trött på egoismen
som blir extra tydlig nu
i denna livskris

döden är den största livskris
man kan uppleva

hur man hanterar
eller ej hanterar den
skiljer från person till person

jag är inte perfekt

men det krossar mitt hjärta
att jag utesluts
av de som skulle vara
de närmsta

visst talar vi
men inte på samma sätt
som de som inte kilar in
osynliga barriärer av
kyla och distans

förnimmer en allt starkare
känsla av utfrysning
blir allt kallare och isigare
inuti

men det är bara att le
och lugnt gå vidare

tänker inte hetsa upp
och oroa den som redan
har drabbats alltför hårt
av livets orättvisor

hon är värd mycket mera
än så

önskar allt vore som förut
men snart är allt slut
och sprickan
avgrundsdjup och
bredare än någonsin förr

tur då att man har
sin älskade vän
som inte blir omskriven
i denna klagolåt.....