Vandrar åter
i egna fotspår
gamla som de förstenade stegen
i Olduvai Gorges bäddar
av urtidslera

men ännu med doft
ännu i jord
och ännu i gulnat fjolårsgräs
ännu i mitt levande minne

och jag går
dit jag alltid går
när solen bryner världen
och det levande vaknar

och stigen löper
genom granarnas sal
och till mossornas
och de nyfödda myrornas rike

stryker längs bandet av vass
där gäddorna bor

når sin ände
där himlen ligger naken
och jag låter kläderna falla
mot den grå klippans bädd


Det är tid nu
det är sjö
och det är möte

och mina fötter
sjunker genom spegeln

och världen är en haiku
som aldrig tar slut

och jag ser små fiskar
leka bland husen
som fanns en gång
och som sjunkit
under denna tidens yta

och därute på udden
spanar gjusen
ut över dagen

och ropar till mig
att det finns en strand
på andra sidan


Att födas:
mitt minne är en dimma
och kanske inte
ett minne

men livet är
de många födelsernas tid

den nya hudens
ständiga ömsningar


Tvagar mig
i vårens vatten

dricker de nya minnenas skål

lyssnar till rösterna
från rådjursbuskarna
och till harfötternas
dova trummor


Det är åter dags
att börja leva