K Ä R !!!  -   hördes genom mörka skogen som ett illande tjut. Var det Gorgoyle eller var det en vilsen immitatör av Boyle. Var det kanske bara vinden.. som trevande loj lutade sig mot syd. Var det kanske lindens löften och tidens pryda exakthet. Var det det... som ljudet kom från. Var det kanske ett lån, från gamla bojors fängsel, att av känslan göra Skepp O'hoj, längs kustens nedförslut. Var det det, som var mer som början trots att tiden själv har tagit slut.
Var det kanske vårens tjut utav knoppars vånda; övergång i sommar'ns fullblomsKonvolut; En vanlig månda'. Var det månne det....
som andra hörde. Var det månne det som andra störde.
K Ä R !!! -  det hördes genom mörka skogen.

kär

¤

en tant som förde bok på Odens Dagar
som för den kloke blott var Ordens vaga
och än mer än kärt lät sig leva 'bordens lag'

där sinnen fram sig treva kändes välbehag

¤

att lyssna korp med falkens öga - Ord sen Slag
sitt byte nudda - fjäderlätt behag

sitt bly beudda vädermätt i slip och en gång till
befästa hjärtats vaga klag sin fågels flykt;

vingens drill

så vore du blott här du som mig hänfört ryckt ur tiden
med sin vinges sätt och byggt ett bo uti mitt hjärta

kan ej mer än säga som är sagt av sagan;
jag som du vill oavsett vad sorg och smärtor klaga

när naturen har sin gång i ingenting av måsten
har vi sten att vila på - båd stor och småsten

där kulturen har sin sång där har vi ben att ila på
och små och nätta skämchimörers lås att bila på

och loss att fria blygt;
befria rygg från börda

litteraturen som vårt tvång; vår gång att riva 'borden'
skönt få låtsas att befrias från och skriva orden

oavsett om måndag onsdag eller lörda'

Fritt är endast det som släpps för kärleks skull
där vinden själv är det som bär och lär en lek med kull
där mitt och ditt är genast det som mäts av insiktsfull:

att inga vi kan äga andras jag
och inga jag kan ensam blott bli vi
för viets skull

så talar falk och korp om tider
där det höjs på kalk med mjöd och cider

som en trojahäst på färd mot norr
en boja lagd för längesen av sorg

som nutids noja tränger den omkring på
trånga skrymslen uti ensamhetens hus - i ring

av rosor vända ut och in
och törnen skall beskydda

för sen de möts igen och då - så är de fyllda utav rus
och båda spanar värld från egna vingar

väsensprydda;
vinge svart och vinge blå och rosorna i ringar

stenen som har plats för två - för Vi
här utanpå och likväl som där inuti
en minerals förgätna lyster börjar glimma
elegi;

och stålet som förenar klingar
gamla tider nu som nya då

¤

i fågelhjärtan öppna löftet tryggt har bott för längesen
nu sänder vinden det som vinden själv har trott
och ännu än

så sjunger vingförsedda högt sin hymn från då

igen igen igen ska mötet ske
igen där under vingar två

precis som fågelhjärtan trivs

som så

¤