Jag åkte till Paris för att studera franska, bodde i en litet skyffel med gångavstånd till universitet, men hängde mest på en krog som hette l'Alsaco där jag fick några vänner. Eftersom jag tystlåten kallade de mig ibland Georges Méliès, som var en gigant inom fransk stumfilm. Sanningen var att jag var så dålig på franska att när jag kom på vad jag skulle säga så hade samtalsämnets redan gått över till något annat. Detta ledde till att jag ansågs vara en duktig lyssnare som man kunde anförtro sig åt. Jag fick bland annat veta om vänsterprassel och insåg att alla låg med alla, utom jag. Men jag tyckte snart att det var en tråkig skara människor, med undantaget Tomas som var bra på engelska. Han jobbade som lärare, tog en del lättare droger och drack som en dåre, men var alltid trevlig, alltid snäll och satt på enorm kunskap om alla möjliga ämnen. Han kunde hålla en monolog om agrarkultur för att i nästa stund yttra sig om Marilyn Monroes älskare. Han sa att han aldrig riktigt kommit över hennes död.
”Men du var ju inte ens född när hon dog”, sa jag.
Han nickade och sa att det var mycket riktigt. Men när han som femtonåring hört talas om hennes öde han hade blivit djupt deprimerad.
”Det var inte hennes fel”, sa Tomas, ”att världen inte kunde ge något tillbaka för det hon gav världen, en sådan skönhet och lyskraft hon hade. Om en sådan person tar livet av sig, då är det fel på världen.”
Jag fann resonemanget något underligt, men förstod också på något plan vad han menade.
”Du vet väl att hon hade en dålig uppväxt”, sa jag som en förklaring på hennes melankoli.
”Det är väl klart att jag vet det, du förstår ingenting!”, ropade Tomas, med sade sedan snabbt, ännu högre ”förlåt, det var inte meningen och höja rösten.”

”Jag är för gammal för att sitta här och dricka varje kväll”, sa jag till Tomas en tidig eftermiddag i baren med ett halvtomt glas framför mig.
”Jag med”, sa han, ”vi borde verkligen inte vara här, dessutom kostar det förbannat mycket pengar och snart är mina gamla elever tillräckligt gamla för att komma hit själva. Det vore märkligt att möta dem i en bar och rektorn har börjat tvivla på mig, hon säger att jag ser utarbetad ut, likt en hund som inte bitit i ett ben på länge. Jag vet inte vad hon menar med det, men för en vecka sedan blev hon förbannad när jag hade skippat ett möte med henne och ropade till mig: Vet du vad kostar att låta en oengagerad lärare som dig jobba här?
Ja, jag vet mycket väl att min lön är tiotusen i månaden, svarade jag. Bara tiotusen? Nåväl, det var ju inte så farligt, sa hon begrundande och gick iväg.”

Det var sista samtalet jag hade med Tomas. En vecka senare var han död. Enligt polisen hände följande: Tomas att satt sig i skuld till en knarklangare som skickade två killar till hans lägenhet för att få in pengar. Tomas öppnade dörren berusad och i badrock. Han frågade ”Vilka är ni?” och en av dem svarade ”vi är din skuld”, vilket han måste varit väldigt nöjd med, för det lät så filmiskt. Sedan puttade de omkull Tomas på golvet, och eftersom han inte hade några pengar, gav honom en rejäl omgång. När de ansåg sig klara hade Tomas blivit ordentligt mörbultad och låg flämtande på alla fyra. Då vände han sig emot dem och log ett brett leende med blodröda tänder.
”Va fan ler du åt?” hade en av männen frågat.
”Jag ler åt att ni kan slå, sparka eller till och med död mig, men ikväll kommer jag att bli fri, medan ni kommer fortsätta vara slavar.”
De skakade bara på huvudet, muttrade ”vilken galning” och gick.

Dagen efter hade Tomas hittats hängd i sovrummet med ett skärp. Vi träffades på krogen hela gänget, skärrade och chockade över nyheten. Emma sa att det var skitsnack att Tomas skulle hängt sig. Hon sa att hon var säker på att dem dödade honom. Jag däremot trodde på tidningarna och polisen. För det första vill de ha pengar, inte ta hans liv med ett skärp och för det andra verkade hela hans liv som ett uppskjutet självmord. Jag skulle få mina misstankar bekräftade några dagar senare när jag kom hem från universitet, då en person stod och väntade utanför min lägenhet. Det visade sig nämligen att en tjej hade suttit livrädd, utan modet att röra på sig, darrande i badet till vattnet blivit iskallt och hört hela misshandeln. En obekväm omständighet var att tjejen, som nu stod utanför min port, var sexton år och en av Tomas gamla elever. Hon sa att Tomas hade pratat om mig och att hon därför vill att jag skulle veta sanningen. Jag bjöd henne upp till min lägenhet och hon började berätta. När hon från badrummet hört slagen tystna och förvisat sig om att männen hade gått, hade hon rest sig upp och gått skräckslagen ut i vardagsrummet. Där hade Tomas suttit alldeles blodig i en fåtölj.
”Tomas!” hade hon ropat, ”ska jag ringa efter ambulans? Efter polis?”
Han hade skakat på huvudet och andades tungt. Hon hade försiktigt känt med fingrarna över hans ansikte.
”Men du blöder, du måste åka till sjukhus, du måste sy såret i pannan.”
”Inte just nu. Jag vill bara vara ensam.”
”Men Tomas, vilka var det där männen? Vad vill dem dig? Varför har du skulder till dem?”
Han blundade och sjönk tillbaka med huvudet.
”En annan dag”, sa han bara, "jag orkar inte just nu."
Hon tvättade och bandagerade såret i pannan och gjorde som han ville och gick hem. Dagen efter hade hon hört om självmordet.
”Jag fick panik och skuldkänslor, jag ångrar att jag lämnade honom i det tillståndet”, sa hon till mig uppe i mitt kök, där hon satt med en kaffemugg mellan händerna, förkyld och röd i ögonen. Hon fortsatte: ”Jag ringde anonymt till polisen och berättade allt utom vem jag var. Jag berättade om misshandeln och om den påstådda skulden. Jag visste att det skulle bli negativ publicitet om det visade sig att jag var där med honom, kanske en skandal, han var ju ändå min gamla lärare och betydligt äldre. Det tog inte lång tid innan polisen hittade männen som var kopplad till den där pundaren, och en av dem hade Tomas blod på sin tröja. Eftersom dem hade alibi för tiden efter jag gått, så måste det varit självmord, men jag vet inte om det han gjorde, berodde på misshandeln och jag hoppas dem ruttnar i fängelset.”

Jag hade ingen aning om hur länge Tomas hade umgåtts med flickan och jag ville egentligen inte veta. Jag intygade för henne att hon hade gjort rätt. Hon verkade lättad över dessa ord och jag frågade vad Tomas hade sagt om mig. Varför av alla Tomas vänner anförtrodde hon sig endast till mig?
”Han sa att ni var lika. Han sa att han såg sig själv i dig”, sa hon.
Såg sig själv i mig? Jag var förvånad över det hon sagt. Någon man inte gärna vill höra från en man som precis tagit sitt liv. Jag tyckte inte vi var så lika, även om vi delade alkoholvanor och vissa intressen, men han var annorlunda, eller var det jag som inte kände mig själv? Paris, jag måste lämna dig, tänkte jag den natten, lyssnades på stadens larm, på människor som skrek när det pratade med någon som stod en meter ifrån. Den har staden äter upp mig. Sväljer långsamt ner mig till ett mörker.