Om man ska göra en rättegång, till ett slags straff och del i straffet som ska komma, så förfelar man rätten och rättegången.

Rättegången i Norge blir mer och mer en slags tragisk parodi över nåt som hänt där alla vet, inklusive han själv som är åtalad och han har ju såvitt jag förstått redan erkänt. Det parodiska blir när ”alla” måste på nåt sätt delge sin avsky för honom och hans gärning….

JA VI AVSKYR HAN allihop framför allt så FÖRAKTAR VI DET HAN GJORT! (LIKSOM ALLA NÅGORLUNDA NORMALA MÄNNISKOR) men vi har inte NÅN SOM HELST behållning av att det blir manifestering efter manifestering på ett sätt som knappast finns nån motsvarighet till, i västlig rätts historia…

Det verkar som om det är nån proffesionell gråtare eller sorgtagare, en sån där som springer på alla möjliga begravningar (som Mona Malm i ”den tatuerade änkan”) som redigerat för att få ut maximal sorgkänsla av händelsen…

Man gör som man vill i Norge men det är knappast nåt som stärker en ”rättsstat” att spela på dessa känslor hela tiden, hela tiden… i en ”rättssal”…

Där borde man tala om vad som är lag, lagbrott och straff i dess förhållande till brottets art och skada. Så fort man ger känslor fritt spelrum så förfelar man hela saken som lagen är, eftersom lagen dömer efter gärning och skada….

ja eller ska göra i alla fall...