Jag tyckte om honom. Han var en sträng men rättvis husse. Han brydde sig. Han var varm. Och nu var han sjuk, vilket betydde att han behövde mig. Inte för att han verkade speciellt sjuk men vem var jag att säga emot...

Med vingliga steg närmade jag mig hissen. Påsen jag bar i famnen var full med de matvaror jag fått i uppdrag att köpa. Jag kunde knappt se vars jag gick men hissdörren var redan öppen så jag skyndade mig för att hinna innan någon åkte iväg med den. I min brådska snubblade jag och föll just som hissen stängde sina dörrar bakom mig. Varorna spreds över golvet och min vänstra vrist gjorde riktigt ont. Jag kved.

"Åh, hur gick det?!" hördes en röst ovanför mig. Jag sneglade upp utan att röra huvudet mer än nödvändigt. Det var han som Döden, Tony, brukade kalla för den "excentriska nörden". Han som jag träffat första dagen jag kom hit. När han inte fick nått svar så började han plocka ihop varorna.
"Ah..." Tony skulle nog inte gilla om någon annan gjorde mitt jobb, eller tog i hans saker för den delen. Så jag skyndade mig att plocka så fort jag kunde för att hinna före den andra killen.

"Vad har hänt med ditt ansikte?" Jag gömde genast ansiktet. Jag hade lyckats glömma bort mina ärr, sår och blåögat tills nu.
"... Och dina händer?" Det började kännas som att mina plåster klämde hårdare runt fingrarna. Ett av dem var lindat hårt på grund av en vrickning som inträffat ett par dagar tidigare.
"Inget..." svarade jag med svag röst.

Han stirrade på mig medan jag fortsatte att plocka. Han verkade inte ge med sig.
"Är det någon som slagit dig?" Jag skyndade mig att skaka på huvudet. Nej. Det var det inte. Jag hade gjort mig förtjänt av allting så det fanns ingen anledning till att säga nånting annat. På ett sätt var det jag själv som slagit mig, och eftersom att jag inte var någon så var svaret nej.

"Du vet att det är fult att ljuga?" Hans röst var inte lika mjuk och fin som Tonys brukade vara.
"Skylla mig själv..." mumlade jag men han verkade inte höra.
"Ursäkta?" Jag svarade inte utan stirrade på golvet. Han var inte alls som Tony. Istället för att göra mig varm och få mig att känna mig uppskattad så kändes det mörkt, tungt och kallt inuti mig.

"... Jag hörde inte vad du sa." fortsatte han medan hissen åkte högre upp. Jag var tyst en stund.
"Mitt fel."
"... Vad är ditt fel?"
"... Allt..."
"Jag förstår inte, hur kan allt vara ditt fel?" Var det inte uppenbart? Han som läste så mycket borde veta allt möjligt. Så hur kunde han inte förstå? Det var tillräckligt för att få mig att snyfta av någon anledning. Då han bara ignorerade mig så började tårarna rinna.


Så kunde jag känna hur han la armarna om mig. Genast började jag gråta kraftigare och han rörde min rygg. Rakt på ett av mina stora blåmärken. Jag gav till ett högt kvidande och han släppte taget.
"Åh, ledsen." Efter en stunds tystnad torkade jag tårarna och fortsatte att plocka upp.
"Allting är inte ditt fel..." sa han just som jag blev färdig.

"Jag kan inte låta dig återvända till honom om han gör illa dig." Sakta reste jag mig och lyfte upp påsen. Jag försökte verkligen att ignorera honom och tänka på annat men jag var nära på att börja gråta igen. Jag tyckte inte om den här hemska personer. Tony behövde mig och tog bra hand om mig, och nu skulle jag inte få gå tillbaka till honom?

Direkt hissen stannade och dörrarna öppnades så kastade jag mig ut, men jag hann inte långt. Han grabbade tag i mina kläder och drog in mig i hissen igen. Jag tappade påsen igen och såg den försvinna på andra sidan om hissdörrarna när de stängde sig. Jag gnydde högt och försökte komma loss men han höll mig hårt. Tårarna började strömma ner för mina kinder. Jag orkade inte mer. Mina muskler slappnade av och det enda som höll mig uppe var hans armar.

Han bar mig till sin lägenhet och satte ner mig på en stol. Tony skulle ha lagt mig i sängen...
"Ingen förtjänar att bli slagen..." sa han efter en stund men jag ignorerade honom. Jag brydde mig inte om vad han sa; jag ville bara tillbaka till Tony.
"Du förtjänar inte att bli slagen." fortsatte han när han inte fick nått svar. Men jag ville inte höra mer. Jag gled ner från stolen. Jag kunde höra hur han kom och satte sig bredvid mig men ingenting hände efter det. Det uppstod en lång tystnad och efter ett tag slutade jag gråta. Jag var uttorkad.

"Hm..." Jag trodde han skulle säga nånting mer men han stoppade där. För en smart person var han inte så smart. Det fortsatte att vara tyst.
"Vad tänker du på?" frågade han.
"..."
"Hmm..."
"..."
"... Jag funderar på om du kanske är hungrig?"
"..." Sedan följde en lång, lång tystnad. Det var nära att jag somnade... Tills jag faktiskt gjorde det.

"Drick det här" hörde jag honom säga när jag vaknade igen. Han höll fram nånting mot mig. Som att han verkligen trodde att jag skulle dricka det.
"... Det hjälper mot din feber." Varför trodde han att jag hade feber? Det var Tony som var sjuk, inte jag.
"Frisk..." mumlade jag till svar.
"Du är varm och du skakar..." påstod han. Jag hade inte ens märkt det så jag skakade på huvudet. Jag var frisk.
"Drick nu innan du blir sjuk... Han vill nog inte ta hand om dig ifall du är sjuk." Jag skakade på huvudet igen. Det var inte sant. Tony brydde sig om mig.

"Snälla? Det är bara ingefärsté..." Det lät konstigt. Jag hade aldrig hört talas om det förut så jag höll tyst.
"Snälla snälla?" Men jag var inte snäll. Jag var en dålig och ond person. Tårarna började rinna. Igen.
Jag kunde känna hur hans armar la sig runt mig och han började gunga mig. Det var så kallt men samtidigt så varmt att jag skakade. Jag frös och det kändes som att jag var djupt under vatten. Någonstans kunde jag höra en melodi på ett underligt språk jag aldrig hört förr. Inte för att det sa så mycket...

"Är du säker på att du inte vill dricka det?" Jag hackade tänder men kände porslinet mot mina läppar när han höll fram koppen.
"... Den är fortfarande varm."
"..."
"Snälla?" Det luktade ganska gott så tvekande stack jag ut tungspetsen och smakade på drycken. Det var inte så farligt ändå. Han fortsatte att nynna medan jag drack upp vad han nu kallade det. När jag var färdig så klappade han mig på huvudet. Det var inte lika skönt som när Tony gjorde det men det var okej.
"Sådär, det var väll inte så farligt? Vill du sova lite?" Jag blundade. Ja det ville jag...

När jag sedan vaknade, för andra gången, befann jag mig i sängen på det lilla loftet. Sakta slank jag ur den och ner för den korta branta trappan. Där nere kunde jag se killen sova mitt bland alla böcker. Skulle han märka om jag gick? Skulle han bry sig? Nej, knappast. Han var inte som Tony.

Jag lyfte foten men innan jag hann sätta ner den igen försvann mitt balanssinne helt och jag kunde känna hur jag föll genom en suddig massa av färger. Till min förvåning träffade jag aldrig marken. Jag försökte se vad som hände men världen snurrade.
"... Du okej?" hörde jag någonstans ifrån. Var det en ängel? Men vad skulle en ängel vilja mig? I min ögonvrå kunde jag se en rörelse, så jag vände blicken. Jag hade haft rätt i mina misstankar. Överallt tycktes små demoner dyka upp och flina stort runt hela ansiktet. Det var underligt hur jag kunde veta det fast jag bara såg dem från en sida...

Men de var så små, kunde de verkligen kommit för att hämta mig själva? Det var då jag kände en hand klappa mig på ryggen; och inte bara det utan någon höll mig hårt. Jag blinkade och blinkade men kunde inte se något ansikte framför mig. Demonernas grin växte sig större och slukade hela deras ansikten medan jag insåg vad som skedde. Deras Herre rörde mig fram och tillbaka och jag gnydde i skräck. Jag ville inte dö. Jag ville inte följa med honom. Paniken växte i mig och han började banka på min rygg så jag skakade. Jag ville verkligen inte dö! Jag blev hellre en vandrande själ fast vid nån grav, eller snarare soptipp, någonstans än följde med honom "dit".

Jag började kämpa för att ta mig loss från honom och till min förvåning släppte han fort taget och jag började kravla därifrån. Men de små demonerna var inte färdiga med mig. De började dyka ner mot mig och försöka riva mig med sina långa vassa klor. Jag skrek. De var överallt så det fanns ingen chans att jag skulle lyckas undvika alla. Just som de skulle till att attackera kände jag hans armar igen. Jag fortsatte att skrika.

"Shh lille vän." Han vaggade mig sakta. Det kändes underligt lugnande så jag slutade skrika. Flämtandes lät jag ögonen följa demonerna som flög omkring framför mig när de plötsligt... försvann. Allt var som vanligt igen och det var inte "han" som höll mig utan den där killen. Lättad sjönk jag ihop i hans famn och började gråta. Han kanske brydde sig lite grann ändå...