Vi ville följa ett gott råd från vår nyförvärvade vänner på ett något bedagat men ändå 5-stjärning sol- och badhotell mitt ute i Nowhere på den turkiska sydkusten. (Alla 5 stjärnorna satt på takkanten, men en hade slocknat. Liksom typiskt!)

Vi följde råden slaviskt, enklast så, och hyrde en taxi för en dag. Vi for till Alanya, en fin gammal stad med borgar och grottor, bara cirka 50 km från vårt hotell som enbart omgavs av stränder, bazarer och åkrar. Inget annat. I Alanya finns en uråldrig borg, som med sin placering högt uppe på en mycket brant och stor klippa verkade vara närmast ointaglig för infanteri. Flyg var ju inte påtänkt när det begav sig. Bråddjupen och den enorma utsikten från borgen fascinerade mig länge. Grottan låter sig inte jämföras med något annat. Droppstensbildningarna var enorma. Båda besöktes medan taxin väntade utanför som en trogen hund. Sådant är jag svag för. (Utflykterna. Inklusive hundar). Inte hustrun, men hon fick en regnkappa, och det underlättade excursionen. Sedan ville vi åka till centrum, och det fick väl gå. Vi skulle dricka kaffe och njuta lite av äkta turkiskt gatuliv från en säker plats...



Ett 15-spel är en liten, kvadratisk plastram med 15 små numrerade kvadratiska brickor i som kan flyttas omkring i olika mönster. Torget som vi hamnade på var ett sådant. De fyrkantiga taxibilarna var de numrerade brickorna. En man viftade mot vår taxi och verkade vilja bringa ordning i detta torgets 15-spel. Vi satt fast. Så sa han pkrrtttss till vår chaffis och öppnade sedan vår dörr och sa att han strax skulle lösa trafikproblemet och ville bjuda på en kopp te under tiden. Vi skulle få tillbaka just vår taxi sedan. I nästa ögonblick höll vi ett visitkort med telefonnumret till just vår taxi i handen, och klev ur. Han var chef för någon eller något, där han stod. Mannen gjorde tecken åt oss att klämma oss förbi några andra fastsittande taxibilar. Vi följde med, då han hade en lite överraskning åt oss. "Herrre gyyd" sa han mellan varven. En jätteöverraskning väntade, sa han. I nästa ögonblick höll han upp en lagom stor T-shirt framför mig och kallade mig för Papa. Mama erbjöds en kortkort kjol simultant. Rutinerat! tänkte jag.



Jag och hustrun hade blivit inkastade i en enorm klädbutik. Lite behövde jag ju...och hon...och barnen...och barnbarnet. Nu gick det undan. Jag ville ju inte säga att kläderna var skrikiga eller något annat negativt. Han var ju så älskvärd! Men till det mesta var jag ju tvungen att tacka nej! En god övning i att vara vänlig men bestämd, blev det. På ett litet bord växte en klädhög. Den var tänkt för oss fick jag veta när jag ställde en kontrollfråga till ett finskt par vid ett tebord intill. Jag bad ”chefen” summera, men i stället dök det upp andra affärsförslag. Så småningom var jag lite mera resolut och han fattade direkt. Han pekade på en miniräknare som tyvärr var upptagen av en kollega. Ytterligare någon tröja hann han med innan han förstod att måttet var rågat. Jag bleknade när han visade upp bruttopriset på kollegans räknare! Vi hade då en halvmeterhög trave kläder framför oss. Men visst gjorde han ett specialpris för oss, 35% sa han, och höll sitt löfte om en överraskning.

Undrar om någon handlar utan denna specialrabatt. Han bjöd nu även oss på gott turkiskt te, och visade upp den korrekt reducerade siffran med ett intagande leende. Fortfarande alldeles för mycket för ett impulsköp. För mycket! Ännu mera leende frågade han vad jag ville betala. Vad var rimligt? Det var 10 plagg, eller set, om man så vill. Bl a jeans åt mig och barnbarnet (18 månader) Min gamla träningsoverall är lite sliten, en fin skjorta låg både i korten och på bordet. Vad var rimligt? Jag försökte bedöma vad ett ganska vanligt H&M-pris kunde vara? Det Det betydde ytterligare ett avdrag med 35 - 40%. Med viss tvekan lade jag mitt bud. Han tittade på mig med en blick som att han försökte få mig att känna mig taskig. Hustrun vet i vilka lägen det är läge att hålla med, men också att man ska höja lite grand när man förhandlar. Man får aldrig vara rabiat. Vi höjde med en 50-lapp i lokal valuta. Punkt. Han försökte med ännu en T-shirt i sitt nya pris med bara 25% extra rabatt. Nobben. En 50-lapp till då? Nobben. Det blev som vi sagt. Skönt. Han verkade hyfsat nöjd, och jag började undra… Men affär var ju affär. Vi gick mot utgången. Lite vanligt kaffe längtade jag efter. Vid utgången stod en kollega med diverse parfymflaskor. Nya diskussioner. Skitbilligt! sa hustrun och sniffade. Mitt rakvatten som är från studentåren indikerar väl just noll koll, men här gällde inte den gamla regeln att ju dyrare det är desto godare luktar det. Jag sniffade lite också. Hon hade haft tålamod vid borgen och nu var det min tur att vänta på lite av livets andra väsentligheter.



Det blev affär, plus någon flaska extra som var tänkt till den senaste svärdottern. Men det blir nog en present till någon son för det var rakvatten. Lätt utmattade stod vi sedan på gatan igen och såg oss om efter något kafé.



Vi vandrade längs en affärsgata, något annat fanns inte, och kom ut på en större aveny med lite trän och en massa scootrar. Vi kände frisk luft i lungorna ändå och såg oss omkring. En vänlig skohandlare ville visa sina varor. Vi avböjde vänligt med att vi hade fler par skor än vi behövde och han bugade artigt. Vart skulle vi gå? Vi passerade skohandlaren igen och våra vänliga blickar möttes igen. Jag blev tvungen att säga något. Jag frågade om han möjligen förde märket Moreschi? Med en elegant orientalisk gest, beklagade han och jag kände mig befriad från att handla. I nästa ögonblick visade han upp ett par av märket Prada. (Nästan sanning på ryska och det var ju ett tecken i tiden, bland alla dessa piratkopior.) Mina tennisskor, som jag trodde var lämpliga denna dag, kändes lite varma, och denna min tvekan noterade han direkt. Det blev ett par för knappt halva priset, dvs 70 pengar. Och ett par pumps (tror jag det heter) till hustrun också. Nerprutat till samma pris som mina.

Jag tittade mig omkring. Alla andra handlare i närheten hade spanat in oss som ett rovdjur sitt villebråd.

Nu räcker det! Tillbaka till torget! Fram med lappen till taxin! Fel lapp! Den jag visade upp kom från en vän som dagen före hade visat hur man hanterar parkeringsproblem och taxiåkande i Turkiet. Men i nästa ögonblick stod vår chaufför där, och lätt utmattade tog vi, efter en timma, en äkta, gratis och turkisk fika på vårt hotell.



Vi prutade inte utan gav lite dricks. Varför finns inga fasta priser i detta land? Antingen ska priset upp eller ner? Märkligt tycker kanske de som inte förstår hur viktigt det är med mänsklig kontakt i sig! Prutandet hade kanske den dimensionen i deras vardag, också! Lite spänst i tillvaron. Kanske livskvalitet. Läge för eftertanke?