"Så slår boken sina ryggens vingar ihop och tystnad glider lätt och svepande likt en ruggad fjäder ner över tiljorna. Natten har åter ro. Det som skrevs, skrevs i annan Tid. Skrevs i annan lampas sken. Skrevs för andra fjädrars fall och
ny är oljan
och ny är lampan. Nya är ordens trall och

om än rocken är gammal så är bältet blankt och tajt.

På spiselkransen samma eldstål men sotet lagt som luftigt för bären, blommorna och backens grönska.

Hon vill ha det så den gamla
för att små små spår har stora sagor

Till kvällen börjas ny bok, för Ny ska dagen sväva egna himlar."

tänkte hon medan dunsen ännu satt som svedda plattor i hennes händer

nej hon förstod inte

sannerligen inte

och nu stängdes port för port

allt hade gått fort

inte ens månader fanns att räkna

fasligt fort

en

två

och i ögat skavde näppsiga naglar ikapp från där
och från där

så fort hon hörde ticken från klockan

så fort hon kunde räkna vakna minuter

vem kunde säga nåt om nuet

om vad som var verkligt och vad som inte var det

när det blåser fällstormar så hyllorna kroknar

(tar man skydd)

och i hastigheten höll inte syret sin spänst

för att stanna och bända tron till rotvälta tog musten ur

och

på kalhygget hamnade hon åter

när rädslan höll för hårt

där alla miljoner glimtar irrade

bland gamla sekunder utan riktning

som rallarrosornas frön för vind

ystert

nej hon förstod inte

där var endast is

i hastigheten kom förlusten

av åren som gått

som en ilsken kall vindil från norr

i ett rapp

tvärs över kind

(jo nog drog det om fötterna)

och ingen korg fanns där att lägga dem i

glimtarna

som hastigt smältande isrosor

glimtarna

hur spar man ögonblicken som gick

när man inte hann fånga dom i nuet

och där står hon fru fur

och fröar över vita fällen och frostiga fragment

från hennes liv

nej

hon förstod inte

vem fällde tallarna utan ljud och vem

lät hygget blomma mitt i vintern

isrosor att plocka sen

jag fångar

en

och en