Det tar emot men jag förlåter, kan inte fortsätta utan er.

Ärren finns fortfarande kvar, lika osynliga som spöken i natten.

Vill inte erkänna det, men jag saknar er. Kom tillbaka, snälla? Jag minns våra skratt, jag minns våra långa diskussioner om ingenting, jag minns våra långa promenader om nätterna och jag minns våra oskyldiga lekar som gick över till någonting annat.
Finns ni fortfarande kvar? Jag letar men jag hittar er inte. Lämna mig inte. Kom tillbaka!

Ni spottade, trampade, stampade, sparkade, slog och förnedrade mig, minnena finns kvar, men jag glömmer inte att våra fina stunder tillsammans

Det var inte mitt fel att det blev som det blev, fast det var inte erat fel heller. Jag hade kunnat gjort samma sak, tankarna fanns där, bara några måndader tidigare.

Det var kanske jag som fann min egen väg, men det var ni som tvingade mig till det.

Jag hatar er fortfarande, men jag förlåter er, för under måndaden lärde ni mig vad äkta vänskap och äkta kärlek är och därför tänker jag inte spela tillbaka med samma mynt. Jag tänker förlåta er.