Det var en härlig vårförmiddag. Början på juni. Han hade sovit länge, men drog nu upp rullgardinen och tittade ut genom fönstret. Grönskan var ännu skir och han var nykär. Det hade han varit länge. Så här kär hade han aldrig varit tidigare, men så var hon också den första flickan som hade besvarat hans kärlek fullt ut.

Efter morgonduschen ringde han till flickvännen. Puss och god morgon! Hon hade samma tanke: Det var en perfekt dag för en utflykt. Hon kvittrade och hjälpte honom när orden inte riktigt bar. Hon var ömheten själv. Om han kom strax efter den sena frukost som stod på lut för dem båda, så skulle hon ha hunnit göra iordning sig själv och även ordna till en läcker utflyktskorg.

Det var inte så långt till sjuksköterskernas elevhem i Kevinge, dit han nu skulle, men först letade han reda på några gummiremmar att spänna fast korgen med, på pakethållaren. Skulle Vespan starta? Jodå. När det var varmt och torrt ute var det sällan problem. Så skönt luften fläktade i ansiktet! Det var annat än när han sent kvällen - eller snarare natten - före, hade åkt samma sträcka fast i motsatt riktning. Föreståndarinnan var inte god att tas med för flickvännen om hon inte "hade vårdat sin nattsömn" som termen lydde. Inga pojkar på rummet här inte! Föreståndarinnan gjorde slumpvisa kontroller tidigt på morgonen, och både han och flickan visste bäst själva hur de skulle vårda sin nattsömn.

Men nu var allt i sin ordning. Hon kände igen motorljudet och skyndade sig ut genom porten när han kom körande på grusgången utanför. Hon log med hela ansiktet och rättade till schaletten hon bar om huvudet. Stolt visade hon upp korgen när han kom. Han ville inspektera. Men först: Dessa underbara välkomstkyssar! Sedan inspekterades baguetterna, cidern, kaffet, bullarna, vindruvorna och alla andra godsakerna. Mmmm.

Hon tittade uppskattande på när han spände fast korgen. Vigt satte hon sig sedan på "bönpallen" när han var klar. Motorn startade villigt men var inte så stark. Det gick trögt. Han fick inte riktigt upp farten, men med tanke på dofterna, vädret och den ganska täta trafiken var det inget större problem. Han kom åt att klappa henne på låret under resan, och då var det ju bra att trafiken inte krävde all uppmärksamhet. Hon lutade sig då tryggt mot hans rygg och höll lite hårdare om hans midja. Deras närhet tarvade inga ord. Båda njöt av utflykten. De åkte till Drottningholms slottspark.

De stannade intill en stor grusplan och gick upp för en ganska brant gräsbevuxen slänt och bredde ut si filt i skuggan under en stor ek. De kysstes och smektes ungefär lika mycket som de drack och åt. Emellan varven lade de sig att sola och försjönk i egna tankar.

Tänk om han ändå hade kunnat erbjuda skjuts i en stor amerikansk cabriolet! Skulle något kunna förhöja den här dagen så vore det väl detta! Men kanske i framtiden. De hade ju hela livet framför sig. När bara studierna var klara så skulle de gå från klarhet till klarhet i deras gemensamma framtid. Förbannade studier som gick så trögt! Det var ju inte hennes fel att han inte kunde koncentrera sig på dessa. Hennes mamma hörde sig lite försiktigt för hur det gick, och missnöjet var inte att ta miste på när han tvangs säga att han körde på den senaste tentan också. Dessa tankar var det enda som störde friden för honom eller för dem båda. Dessa unga älskande tu. Denna vackra försommardag. Egentligen kunde de inte ha det bättre.

Så såg han en stor gräddgul Oldsmobile 442 cabriolet långsamt köra ut på gusplanen. Nercabbad förstås. Vad annat kunde man vänta sig en dag som denna? De körde så långsamt att det inte ens dammade från gruset. Bilen var sprillans ny och en ytterligt elegant och välmakad medelålders kvinna satt vid ratten. Bredvid henne satt hon själv i yngre tappning. Dottern således, och uppenbarligen. Snarlika kläder. Lika välmakad. De körde lite tveksamt och stannade på en plats där man hade fin utsikt över nejden. Så gott det var möjligt från en bil. Men de såg inte glada ut. Han kunde inte se någon konversation. Inte ens kroppsspråket vittnade om kontakt damerna emellan. Hade de drabbats av någon sorg? Hade de själva eller någon annan förmörkat tillvaron för dem. Så illa att inte ens deras materiella överflöd kunde kompensera detta. Betydde det något?
De stannade inte särskilt länge och lika planlöst som de tycktes ha anlänt, lika planlöst rullade de därifrån. Solen blänkte i all lack och krom. Men de var inte lyckliga.

Så kom han att tänka på att varken han eller flickan hade sagt ett ord på bra länge. Han tittade åt hennes håll och såg att hon beundrade en liten blomma alldeles utanför filtkanten.

Hon hade också läst hans tankar. Han pratade ofta om bilar och hon förstod vad han drömde om när han tittade efter bilen som just hade försvunnit. Också hon tyckte att något behövde sägas:

- Skulle du byta mig mot den där bilen, om du fick chansen?
- Ja, men bara om du satt i den.
- Duger inte de som sitter i?
- Sällan!

Så rullade han bort över filten till henne igen, kysste henne och frågade hur länge en lycka som denna egentligen kan hålla i sig.

I evighet svarade hon och log och smekte hans hår.

De var lika lyckliga när solen började sjunka och det var dags att åka ifrån Drottningholm. Nu var det lördagkväll och på söndagmorgnar inspekterade aldrig föreståndarinnan.

Lyckan log och blinkade åt dem.